DEL 2: LÖSENORD & LÅNEKORT
Exakt nittio sekunder senare satt jag på min säng med pappas laptop i knät. Det är den enda datorn i huset som kan spela CD-skivor.
”Klicka på skivsymbolen”, sa Petra. ”Scrolla ner lite … Aha!”
Jag tittade på mappen som hade dykt upp när jag öppnade skivan på skrivbordet. Mp3-filerna låg prydligt numrerade från ett till tjugofyra, med ett litet undantag:
Filen som hette 22.pdf var ingen ljudfil.
Det var ett textdokument.
”Shit, det är den”, viskade Lucy. ”Det är manuset till Bröderna!”
Det blev helt tyst i rummet. Försiktigt, som om mitt pekfinger vilade på avtryckaren till en bomb, dubbelklickade jag på filen.
”Amen, vad nu då?” sa Lucy besviket. ”Vadå skriv in lösenord?”
Jag suckade och lutade mig mot väggen.
”Han har skyddat det”, sa jag. ”Den idioten har satt lösenordsskydd på dokumentet.”
Petra reste sig från sängen och gick ett par steg över golvet. Så stannade hon och snodde runt.
”Det kan inte stämma”, sa hon. ”Han ville ju att vi skulle kunna öppna det!”
”Jaså, det ville han?” sa Lucy. ”Har du blivit tankeläsare nu också?”
Petra blängde på henne.
”Jag kan faktiskt läsa innantill”, sa hon surt. ”Han sa ju på svararen att vi skulle lämna presenten till Olle när vi hade öppnat den.”
Jag insåg att Petra hade rätt.
”Tänk om den där nyckeln han pratade om var lösenordet?” sa jag. ”Det andra, på andra, i det andra, i den andra.”
Petra nickade.
”Kanske”, sa hon. ”Skriv in det.”
Jag började knappa in meningen, men datorn bonkade till innan jag hade kommit halvvägs.
”Felaktigt lösenord. Det går inte att öppna dokumentet”, läste Lucy. ”Det är nog någonting kortare.”
”Prova med Olle”, sa Petra. ”Han sa ju att vi skulle ge det till Olle.”
Jag testade ”Olle”, ”present”, ”julklapp”, en massa andra förslag som Petra och Lucy bombarderade mig med, men datorn bara bonkade buttert varje gång. Till slut provade jag att lämna rutan tom. Det funkade inte heller.
”Jag ger upp”, sa jag och hasade ner mot kuddarna. ”Vi kommer aldrig att lista ut det.”
”Lägg av”, fräste Petra. ”Vi kan väl inte ge upp nu, när vi är så nära?”
Lucy lutade huvudet mot sänggaveln och suckade.
”Vi ser om vi kommer på något”, sa hon. ”Men jag läser lite, så länge.”
Medan Petra muttrande marscherade omkring på golvet lade jag mig bredvid Lucy och läste över hennes arm. Avsnittet hon höll på med handlade om när vi träffade Ryssa-Viktor vid kiosken i Kivik och förstod hur rädd han var för spökskeppet. Det var ganska bra beskrivet, faktiskt. Jag kände igen mig.
”Hur många böcker finns det om oss?” sa jag.
Lucy såg upp.
”Han har skrivit tio”, sa hon. ”Om man räknar Bröderna.”
”Och hur många har du läst?”
Lucy bläddrade lite i boken.
”Jag har kommit till andra sidan i femte kapitlet”, sa hon. ”Och Spökskeppet är den femte boken. Så mer än halvvägs i serien.”
Petra stannade upp.
”Vad sa du?” sa hon.
Lucy såg upp.
”Sa jag något?” sa hon. ”Vad sa jag?”
Petra viftade otåligt.
”Det där om femte sidan i femte kapitlet i femte boken”, sa hon. ”Sa du så?”
Lucy skakade på huvudet.
”Nej, det gjorde jag inte, Petra”, sa hon med sin lärarinneröst. ”Jag sa andra sidan i femte kapitlet i femte …”
Jag satte mig käpprätt i sängen.
”Shit!” sa jag. ”Vilken är den andra boken? Är det Juveltjuven?”
”Nej, Arvtagaren”, sa Lucy. ”Men vad …”
”Har du den?” sa Petra. ”Tog du med den hit?”
Lucy nickade tveksamt.
”Den ligger i min väska i tamburen”, sa hon. ”Men jag måste lämna tillbaka den om …”
Jag hann aldrig höra när Lucy lånetid gick ut, för jag var redan halvvägs ute i tamburen. Mindre än trettio sekunder senare satt jag vid datorn igen.
”Okej, det är den andra boken”, sa Petra. ”Det andra ordet i andra kapitlet, kanske? I så fall är det TOG.”
Jag skrev in T-O-G och datorn bonkade som vanligt.
”Det ska nog vara ett längre ord”, sa jag och drog upp lappen ur bakfickan. ”Det andra, på andra … andra ordet på andra sidan i andra kapitlet, kanske?”
Lucy hade slitit åt sig Arvtagaren och följde raderna med pekfingret.
”Fast då blir det ATT”, sa hon och höll fram boken. ”Kan det inte vara andra ordet i andra raden? Det här, alltså.”
Jag tittade på ordet Lucy pekade på. Det var ett ganska vanligt svenskt ord, men det kunde kanske stämma.
”Kanske om man byter ut ö:et”, sa jag. ”Det brukar aldrig funka med svenska bokstäver i lösenord.”
Jag skrev in ordet med ö:et utbytt mot ett o och tryckte Enter.
Symbolen i programraden blinkade till och en prydlig sida öppnades på skärmen.
Där var den. Öppnad och klar.
”Bröderna”, läste Lucy viskande. ”Av Mårten Sandén.”
Jag rös till.
Det hade plötsligt blivit iskallt i rummet, som om ett spöke gått genom det. Luktade det inte till och med lite snö?
”Very good, kids”, sa en röst från balkongdörren. ”Now, give it to me.”
KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL DEL 3!
24 | * |