FJORTONDE DECEMBER
TELEFÅNIGT
”Jag förmodar att jag borde vara tacksam”, sa Olle och synade misstänksamt kollegieblocket på skrivbordet framför sig. ”Även om jag fortfarande inte fattar hur ni bar er åt.”
Petra lutade sig bakåt i den obekväma besöksfåtöljden på Olles tjänsterum och gäspade.
”Det spelar ingen roll”, sa hon. ”Se bara till att använda informationen på bästa sätt.”
Olle nickade och bläddrade i blocket med mina anteckningar från mötet med Jenny och Marie, Mårten Sandéns redaktörer på Rabén & Sjögren.
”Så ingen på förlaget hade hört av honom sedan den siste november?” sa han. ”Har de försökt kontakta honom?”
Petra nickade.
”Varje dag”, sa hon. ”Men det är ju det där med mobilen igen.”
Olle läste mina kråkfötter och rynkade pannan.
”Ja, det begrep jag inte riktigt”, sa han. ”Hade de inte hans nummer, eller?”
Lucy, som hade stått lutad mot väggen sjönk ner i skräddarställning på golvet istället.
”Bara till hans gamla telefon”, gäspade hon. ”Och enligt Mårten Sandéns fru ligger den kvar hemma på hans nattduksbord.”
Jag sträckte upp mig i den andra besöksfåtöljen, mest för att inte somna.
”Han hade precis bytt till en ny 3G-telefon när han var uppe på förlaget sista gången”, sa jag. ”Kanske kidnappade Lorelei Pumpian honom så fort han kom ut därifrån.”
Olle suckade och halade upp sin uråldriga Ericsson-mobil.
”Jag fattar ingenting om telefoner”, sa han. ”Är detta en 3G-mobil?”
Lucy skrattade till mitt i en gäspning.
”Var köpte du den där?” sa hon. ”Av en vikingahövding, eller?”
Jag lutade mig framåt.
”Det där är en gammal GSM”, sa jag. ”Med 3G kan man gå ut på Internet.”
Petra nickade.
”Och det förklarar varför Sandén kontaktade oss via Nätet istället för att ringa”, sa hon. ”Han har inte laddat kortet, så han kan bara använda sitt webkonto.”
Olle skakade på huvudet.
”Vänta lite”, sa han. ”Han kan alltså inte ringa med telefonen han har med sig, men han kan komma ut på Internet med den?”
”Precis”, sa jag. ”Och han lämnar meddelanden på sajter där han har ett konto, eller kanske har lagt in någonting förut.”
”Barnbokssajter”, sa Lucy. ”Fast jag fattar inte varför han inte bara går in och skriver: Hej, manuset till Bröderna finns där och där?”
Olle hostade till.
”Det kanske inte vore så smart”, sa han. ”Lorelei Pumpian kan nog tillräckligt med svenska för att begripa ett kort meddelande.”
Lucy blinkade ett par gånger.
”Tänkte inte på det”, sa hon tyst.
Vi satt också tysta en stund och det enda som hördes i rummet var prasslandet när Olle bläddrade i blocket.
”Men man skulle alltså kunna ringa till honom?” sa han till slut. ”Det kan man väl göra även när pengarna på kortet är slut?”
Petra nickade trött.
”Absolut, det kunde man gjort”, sa hon. ”Om det inte var så att Mårten Sandén aldrig hann lämna ut numret till en levande själ innan han försvann.”
14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |