FÖRSTA DECEMBER
EN TIDIG JULKLAPP
Det är verkligen inte ofta min yngste storebror Ricky ger mig presenter, men ibland blir man överraskad till och med av Ricky.
”Här”, sa han och slängde en CD-R skiva på min säng. ”Du kan få den.”
Jag såg upp från min bok - Ture Sventon i Stockholm, som jag läser om varje höst.
”Till mig?” sa jag. ”Vad är det?”
Ricky ryckte på axlarna.
”Vet inte”, sa han. ”Jag trodde att det var den nya Sepultura-samlingen, men det är bara någon mes som nynnar och spelar gitarr. Du vet, sådant som du gillar.”
Jag tog upp skivan från överkastet och synade den. Det var en helt vanlig bränn-CD, utan någonting skrivet på. Ricky har hundratals sådana på sitt rum, proppfulla med olagliga musikfiler, spel och crackade datorprogram.
”Har du laddat ner från nätet igen?” sa jag. ”Du vet att jag inte tycker om att …”
”Men lugna ner dig”, avbröt Ricky. ”Jag har inte laddat ner något. Vill du ha den eller inte?”
Hm. Någon som nynnar och spelar mesig gitarr. Det lät faktiskt som något för mig.
”Okej, tack då”, sa jag. ”Vill du inte ha något betalt för den?”
”Nä, det är lugnt”, sa Ricky och började stänga dörren. ”Se det som en för tidig julklapp.”
Julklapp? Men kunde det verkligen redan vara …? Jag kastade en snabb blick på almanackan över skrivbordet – Jo, det var idag.
Äntligen!
Småvisslande reste jag mig från sängen, gick bort till CD-spelaren på bokhyllan och tryckte igång Rickys tidiga julklapp. Varma gitarrtoner och ett försiktigt nynnande fyllde rummet. Det lät helt okej. Precis min stil, faktiskt.
Jag blev stående vid fönstret och tänkte på hur julen skulle bli det här året. Mamma och pappa skulle vara där förstås, och minst fyra av mina fem syskon. Vår äldste storebror Max hade lovat försöka komma loss från sitt jobb i New York, och vår storasyster Rebecka skulle komma hem från sin studieresa i Italien några dagar före julafton.
Med en nöjd suck lade jag mig på rygg på sängen igen och tänkte på hur bra jag hade det. Inte nog med att det var lördag – det var lördagen den första december.
På något vis är det alltid så. Hela hösten går man och längtar efter en julafton som verkar nästan omöjligt långt borta, och så plötsligt en dag vaknar man och ser att det bara är tjugofyra dagar kvar. Eller - som min lillasyster Juliet brukar säga – dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedagen.
Det brukar ta Juliet nästan en minut att säga det där, men varför göra det lätt för sig?
Jag trodde faktiskt att det var dopparedags-ramsan Juliet tänkte dra för mig när hon stack in huvudet en stund senare. Men det var det inte.
”Peter, kom och kolla!” sa hon. ”Tim och jag har hittat en jättecool grej på YouTube!”
Jag såg en enorm tweedkeps skymta bakom Juliets ljuslockiga huvud. Ingen har någonsin sett vår lillasysters bästa kompis Tim utan sin keps. Inte jag heller.
Tim och Juliet vill gärna att man leker med dem, men samtidigt visste jag att man inte får slarva med den där första julstämningen. Då kan hela december gå åt pipan.
”Jag kommer”, sa jag och vände mig så jag kunde se det mysiga decembermörkret utanför mitt fönster. ”Snart.”
1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |