ANDRA DECEMBER
SKUM SÖNDAG
Det var söndag, men sådant bryr sig inte Juliet och Tim om. De började tjata på mig redan vid halv nio.
Tim hade sovit över, eftersom vi hade haft filmkväll på lördagen, och både han och Juliet hade somnat mitt i Grinchen.
Själv gick jag inte och lade mig förrän vid midnatt, och då låg min tvillingsyster Petra och vår bästa kompis Lucy fortfarande och pratade på Petras rum. Förmodligen var de vakna ganska länge, för när jag kikade in genom dörrspringan efter min morgondusch såg jag bara ett mörkt rufsigt huvud på Petras kudde och ett blont rufsigt huvud som stack upp ur Lucys sovsäck på golvet. Båda huvudena frambringade rätt imponerande snarkningar.
Juliet och Tim, däremot, hade redan ätit frukost och ockuperat datorn i pappas arbetsrum.
”Kom och kolla nu, Peter!” hojtade Juliet när hon fick syn på mig. ”Du måste se den där jättekonstiga grejen på YouTube!”
”Mm”, sa jag. ”Ska ni ha datorn länge, eller?”
Juliet lade huvudet på sned och knep ihop ena ögat. Så nickade hon.
”Jo, det känns så”, sa hon. ”Det känns faktiskt som att vi ska ha den hur länge som helst. Men kom och kolla!”
”Om en stund”, sa jag. ”Jag måste väcka Petra och Lucy.”
Det måste jag så klart inte alls. Vem skulle tvinga mig? Det är ju inte som en läxa, eller så. Jag tycker bara så himla mycket om det.
Jag tycker om att tassa in med min gitarr och sätta mig på Petras skrivbordsstol och spela signaturmelodin till Bamse om och om igen, tills de vaknar. Och alldeles särskilt mycket gillar jag den ljusrosa färgen på Petras ögonvitor när hon efter den sjuttioelfte Bamserundan lyfter på huvudet och vrålar:
”Men håll klaffen då, din sabla gitarr-idiot!”
Då brukar jag försiktigt fråga om det kanske finns något annat de skulle vilja höra. Det gör det förstås aldrig, men vid det laget brukar både Petra och Lucy vara vakna. Eller vad man nu ska kalla det.
En stund senare satt vi vid köksbordet alla tre och planerade våra julklappslistor. Rättare sagt, jag planerade medan Petra och Lucy satt i sina nattlinnen, surmulet sörplande på var sin kopp te.
”Okej, då tror jag att jag vet vad jag ska köpa till alla”, sa jag. ”I år kan jag nog vara färdig tidigare än någonsin!”
Petra fnös så att det gick höga vågor i tekoppen, men jag visste att det bara var för att hon var avundsjuk. Petra brukar aldrig ens hinna börja på sin julklappslista förrän jag är klar med min.
”Kan vi inte bara gå runt och kolla lite idag?” sa Lucy och gäspade. ”Man får bättre idéer när man ser vad de har i affärerna.”
”Absolut”, sa jag och kollade på klockan. ”De öppnar snart, och jag ska bara fixa …”
”Kommer ni och kollar någon gång?” röt Juliet från dörröppningen. ”Hur länge ska man behöva vänta egentligen?”
Både Juliet och Tim stod med armarna i kors och såg rätt sura ut. När Juliet är sur ser det mest gulligt ut, men när Tim spänner ögonen i en blir man skraj på riktigt. Tim är visserligen liten, men han har ett sätt att blänga tyst under skärmen på sin keps tills det riktigt kryper i en.
”Är det fortfarande den där YouTube-grejen?” sa jag. ”Kan vi inte ta det imorgon, Julie? Vi ska köpa julklappar idag.”
Juliet såg ut som om det var det dummaste hon hade hört.
”Julklappar?” sa hon. ”Vad är ni för sorgliga deckare? Vill ni inte ens veta vad folk säger om er på YouTube?”
Vi såg på varandra. Det är visserligen sant att Petra, Lucy och jag har en deckarklubb som heter Hemliga ögat, och att vi har löst ganska många fall sedan vi flyttade till Lund. Men att vi var så kända att vi diskuterades på YouTube hade jag faktiskt inte haft en aning om.
”Om oss?” sa Petra. ”Vadå, vem pratar om oss?”
”Inte vet jag”, sa Juliet. ”Någon konstig gubbe.”
KLICKA PÅ BILDEN!
2 | 3 | 4 | 5 | |
6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |