TOLFTE DECEMBER
SKUGGADE I STOCKHOLM
”Fick du tag på Cyrus?” sa Petra medan vi kämpade oss fram genom folkmassan i tunneln under Stockholms Centralstation. Hon gick med huvudet nerböjt, men jag såg att hon höll koll runt omkring oss hela tiden.
Lucy nickade och grävde efter något i sina fickor.
”Han smsade precis”, sa hon och visade fram sin mobiltelefon. ”Bilen väntar på taxihållplatsen utanför stora ingången.”
Det kändes verkligen som en lättnad att veta att Lucys äldste kusin, Minoos storebror Cyrus, var i närheten. Jag var dödstrött och visste faktiskt inte hur mycket längre jag skulle orka. Sedan jag gick för att borsta tänderna på toaletten i nattågets korridor strax efter midnatt hade jag knappt vågat blunda, och ännu mindre sova.
”Men du är säker på att det var henne du såg, Peter?” frågade Lucy för säkert tonde gången. ”Kan det inte bara ha varit någon, vem som helst?”
Jag bet ihop käkarna så att det knakade i huvudet.
”Jag är säker”, sa jag mellan tänderna. ”Det var Lorelei Pumpian.”
Petra flyttade över väskan till andra handen.
”Sluta tjata nu, Lucy”, sa hon. ”Vi har inte råd att chansa. Nu måste vi se till att komma till Riddarholmen utan att hon ser oss.”
Vi passerade under den runda öppningen i taket där vi hade träffat Minoo första gången. Det kändes verkligen länge sedan, fast det inte var det. Kanske är det så att ens första intryck av en plats på något sätt alltid blir starkare. Det är alltid dem man minns, även om man kommer tillbaka.
”Hur ska vi komma hem igen?” sa jag och gick mot trappan upp till stora centralhallen. ”Lorelei Pumpian kommer ju bergis att vara med på tåget tillbaka också, och då lär inga haspar i världen hindra henne från att komma in i vår kupé.”
Petra nickade över axeln.
”Jag har funderat på det”, sa hon. ”Vi får se om Cyrus kan hjälpa oss.”
Lucy gled in mellan mig och trappräcket och stack sin hand i min.
”Cyrus kan väl inte följa med på tåget”, sa hon. ”Han har ju inte ens söndagarna lediga nu när han sköter Pensionat Prinsessan helt själv.”
Petra såg sig försiktigt omkring innan hon gick de sista stegen upp till centralhallen.
”Nej, jag vet”, sa hon och vinkade åt oss att kusten var klar. ”Men han extraknäcker väl fortfarande på Oscarsteatern, eller hur?”
Lucy följde tvekande efter ut på det blanka stengolvet. Så här tidigt på morgonen var det inte så många som rörde sig på Centralstationen, så om Lorelei Pumpian stod och spanade i något hörn skulle hon se oss hur lätt som helst.
”Jo, jag tror att han är kvar där”, sa hon. ”Men vad har det med …”
”En sak i taget”, avbröt Petra. ”Nu ska vi först se vad vi kan få reda på om den försvunne författarfjanten, sedan tänker vi på hemresan. Okej?”
Vi var nästan framme vid dörrarna, och där på trappan såg jag Cyrus stå och vänta. Han såg lika glad och utsövd ut som alltid, fast jag visste att han förmodligen hade varit uppe och kört taxi någon timma redan. Och säkert hade han på något obegripligt sätt också lyckats fixa frukost till Prinsessans gäster innan han gick hemifrån.
Cyrus hjälpte oss in i bilen och fräste iväg ut på Vasagatan, mot Riddarholmen.
”Kul att se er igen, skåningar!” sa han. ”Vart var det ni skulle?”
”Detsamma”, sa Petra. ”Eh, vi ska till ett barnboksförlag som heter Rabén & Sjögren.”
Cyrus nickade och bytte fil.
”Jajamen”, sa han. ”Ska bli.”
Petra lutade sig bakåt och blundade.
”Barnboksförlag”, mumlade hon missnöjt. ”Varför får man aldrig säga att man ska till SÄPO?
12 | 13 | 14 | 15 | |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |