TRETTONDE DECEMBER
EN ANNORLUNDA LUCIA
Jag synade min gråsvarta skäggstubb i spegeln ovanför handfatet en sista gång. De mörka skuggorna under ögonen fick mig att se gammal och trött ut, och faktum var att jag inte hade sovit mycket på hemresan heller. Prästkragen under skjortkragen skavde på halsen och de svarta skorna var minst ett nummer för små.
Som tur var hade vårt besök på Mårten Sandéns bokförlag varit lyckat och gett oss en massa viktig information. Sådant kan till och med vara värt en obekväm krage och för trånga skor.
”Men jag lovar att vi blev av med henne i Stockholm”, sa den gråhåriga damen i överslafen och hoppade ner, vig som en apa. ”Kan vi inte byta om nu?”
Brevbäraren som stod och väntade med postväskan över axeln i kupédörren ruskade på huvudet.
”Varför chansa när vi är så nära?” sa hon. ”Förresten hinner vi inte. Kom nu.”
Damen tog sin kappa och handväska och jag lyfte ner min slitna överrock från kroken intill dörren. Med jämnt mellanrum lämnade vi kupén och gick genom korridoren mot utgångarna. Vi tog var sin dörr för att inte väcka misstankar i onödan.
Tåget rullade redan genom Lunds norra delar, och jag vågade äntligen pusta ut ordentligt. Visserligen hade jag känt mig ganska säker redan när tåget rullade ut från Stockholms Central föregående kväll, men jag hade ändå legat vaken i flera timmar. Jag hade gissat att Lorelei Pumpians bekymrade ansiktsuttryck på perrongen betydde att hon inte hade känt igen oss och låtit bli att stiga ombord på nattåget, men man vet aldrig. Lorelei Pumpian hade förmodligen mer erfarenhet av sådana här katt-och-råttalekar än vi.
Men när jag vände mig om på Lilla Fiskaregatan såg jag inte en själ mellan oss och Bangatan. Vår plan och Cyrus grymma maskeringsteknik hade lurat henne.
”Hinner vi gå upp om er och byta till vanliga kläder?” tjatade den gamla damen när vi passerade vår port. ”Jag kan knappast stå och läsa julevangeliet klädd så här.”
Brevbäraren slängde in postväskan innanför porten och såg på sin klocka.
”Du får byta om i kyrkan”, sa hon. ”Jag lovade Mathiasson att du skulle vara i tid.”
Den gamla damen grymtade något om sabla miffon och travade vidare mot Domkyrkan. Brevbäraren och jag travade efter, och redan när vi svängde runt hörnet på Kyrkogatan såg jag Mathiasson stå och vänta utanför kyrkdörrarna.
”Han ser arg ut”, väste brevbäraren. ”Du får upphålla honom så Lucy kan smita in.”
Jag stirrade på henne.
”Varför ska jag?” frågade jag. ”Det var du som lovade att hon skulle vara här halv sju!”
Brevbäraren ryckte på axlarna.
”Vi är faktiskt bara två minuter sena”, sa hon. ”Och dessutom skäller han nog mindre på en präst än på en brevbärare.”
Jag suckade och rättade till kragen. Orgelmusik hördes redan från kyrkan och vartenda fönster strålade av ljus i den mörka vintermorgonen. Där inne satt alla våra klasskamrater – hela vår skola, faktiskt – och väntade. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara varför jag var klädd som jag var, men jag tog tjuren vid hornen och stegade fram till Mathiasson på kyrktrappan.
”God morgon”, sa jag. ”Dags att sätta igång snart?”
Mathiasson såg nervöst på sin klocka.
”Vi väntar på solisten”, sa han, just som den gamla damen gick in i kyrkan. ”Det blir svårt att börja utan henne.”
Jag följde damen och brevbäraren i ögonvrån tills de hade kommit in i vapenhuset.
”Bäst att du kollar så att hon inte redan har kommit”, sa jag och klappade honom tröstande på axeln. ”Jag går in och värmer upp församlingen så länge.”
13 | 14 | 15 | ||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |