SJÄTTE DECEMBER
ETT NÖDROP ... MEN FRÅN VEM?
”Det måste ju vara han”, sa Petra. ”Fotot är säkert gammalt.”
Lucy och jag böjde oss fram och tittade på författarporträttet på bokförlaget Rabén & Sjögrens hemsida. Det var inte precis likt gubben i YouTube-klippet, men som Petra sa kunde ju fotot vara taget för några år sedan. De andra bilderna vi hade hittat av författaren Mårten Sandén på Internet var dessutom mer lika personen på filmen.
”Och det var han som var försvunnen?” sa jag. ”Gå tillbaka till efterlysningen igen.”
Petra öppnade ett nytt webläsarfönster och klickade bakåt tills hon kom till den märkliga lilla notisen på bokförlagets nyhetssida. Vi läste den igen, fast vi borde kunnat den utantill vid det här laget.
”Det sätter ju onekligen saken i ett annat läge”, sa Petra och strök sig över hakan. ”Spaningsmässigt.”
Petra säger ofta sådant där, och jag kan alltid höra med detsamma att hon har fått det ifrån Olle. Kriminalkommissarie Olle Jacobsson vid Lundapolisen, alltså. Fast vi känner honom jättebra, så vi kallar honom bara för Olle.
”Tror du att han lade ut klippet innan han försvann?” sa Lucy. ”Det verkar ju som om det dök upp på YouTube efter siste november.”
”Det kanske är ett nödrop”, sa Petra. ”Någon sorts meddelande på kod?”
Jag funderade.
Koder och chiffer är en av mina specialiteter. Jag älskar rebusar och korsord och sådant. Speciellt sådana där chifferkorsord där bokstäverna är utbytta mot siffror.
”Varför skulle han skicka ett kodmeddelande just till oss?” sa Lucy. ”Vi känner honom ju inte ens!”
Nu lutade Petra sig bakåt i skrivbordsstolen och lade upp fötterna på hurtsen.
”De flesta i branschen känner nog till Hemliga ögat”, sa hon. ”Han visste säkert att om han verkligen ville ha kvalitetsspaning så fick han vända sig till oss.”
Lucy fnös.
”Vadå, i branschen?” sa hon. ”Han är ju för tusan barnboksförfattare!”
”Som skriver deckare, ja”, sa Petra och pekade på skärmen. ”Det står ju där.”
Jag tittade på webfönstret med Mårten Sandéns presentation. Det stod något om deckarhundar, men jag hade inte tagit det så allvarligt.
”Att han har skrivit mysterier betyder väl ingenting”, sa jag. ”Det kan vem som helst göra, och dessutom …”
”Varför står det tvillingarna Petrini?” avbröt Lucy. ”Vem är det?”
Både Petra och jag såg på henne.
”Vadå?” sa Petra. ”Menar du oss?”
Lucy pekade på skärmen.
”Nej, det står ju där”, sa hon. ”Gömstället, den första boken om tvillingarna Petrini. Kan det finnas fler än ni?”
Jag tittade på texten på hemsidan igen och kände en obehaglig sugande känsla i maggropen. Det stod verkligen så, och jag kunde inte förstå varför. Petrini är ett hyfsat ovanligt namn, och det är inte jättevanligt med tvillingar heller. Så vad var oddsen?
”Det står ju till och med Lilla Fiskaregatan”, sa Lucy och slog ut med handen mot fönstret. ”Hallå? Det är ju för sjutton er gata!”
Jag såg ner på den mysiga gågatan där vi har bott ända sedan vi flyttade till Lund från New York. Den var halvfull med folk, till och med så här efter att affärerna hade stängt. Några studenter cyklade förbi i klunga, en man med hund gick långsamt på motsatta trottoaren. Hunden, en liten tax, stannade och nosade på en tjej utanför optikerns skyltfönster. Lilla Fiskaregatan såg precis lika oskyldig och hemtrevlig ut som den brukade, men ändå kände jag ett smygande obehag.
”Det är faktiskt rätt skumt att han pratar om Lilla Fiskaregatan och deckare, Petra”, sa jag. ”Klicka på böckerna så vi får se vad han har skrivit.”
6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |