SJUNDE DECEMBER
BUSUNGAR PÅ BIBLAN
”Amen, det här är ju inte klokt!”
Petra satt dubbelvikt vid ett av småbarnsborden på Stadsbibliotekets barnavdelning och bläddrade i två böcker samtidigt. Vi hade inte hunnit till biblioteket kvällen innan, men så fort vi slutade skolan på fredagen cyklade vi ner till S:t Petri Kyrkogata.
”Kolla!” sa Petra och tryckte upp den ena boken under näsan på mig. ”Han har snott allt! Vartenda fall vi har löst!”
Jag läste några rader i boken och vände på den. Den hette Spökskeppet och på omslaget syntes tre figurer som var obehagligt lika mig, Petra och Lucy.
Vi hade hittat nio böcker i serien som kallades Petrinideckarna. Alla var nästan kusligt exakta återgivningar av fall som Petra, Lucy och jag hade löst. Där stod saker som ingen annan än vi tre kunde känna till.
Kusligt var bara förnamnet, men mest kusliga av allt var de båda tandlösa förstaklickarna som satt bredvid en mörkhårig kvinna i sagosoffan. De log och vinkade och hade inte släppt oss med blickarna sedan vi kom in.
”Det där är ju inte alls likt mig”, sa Lucy. ”Eller, okej, lite. Men jag är väl för sjutton inte så där blek?”
”Det ska nog vara månsken på bilden”, sa Petra. ”Men jag kan ju garantera att jag hellre hade rakat av mig håret och sett ut som en pingisboll i huvudet än att ha ett fjantigt hårband!”
Jag sa ingenting alls. Bilden av mig var ganska smickrande. Jag såg faktiskt mycket coolare ut än i verkligheten.
”Du, killen” pep en liten röst bredvid mig. ”Vad heter du?”
Jag vände på huvudet och såg den ena förstaklickaren stå och toksmajla intill min armbåge. Det var en blond flicka i vår lillasyster Juliets ålder, och hon hade tappat alla sina fyra framtänder.
”Vad jag heter?” sa jag lamt. ”Eh, liksom, Peter.”
Flickan rynkade på näsan.
”Ällicksompeter?” läspade hon. ”Kan man heta så?”
”Han heter Peter”, sa Lucy på min andra sida. ”Varför undrar du?”
Flickan vände sig och toksmajlade mot Lucy istället.
”Du heter Lucy, va?”
Bakom den lilla flickan dök hennes kompis, en ännu mindre pojke, fram. Han toksmajlade visserligen inte, men jag kunde se att han inte hade många tänder han heller.
”Jo, jag heter visserligen Lucy Devereaux”, sa Lucy. ”Men hur kan ni …”
”Jag visste det!” tjöt flickan. ”Jag sa att det var ni! Visst gjorde jag, Astolf?”
Den lille pojken nickade ointresserat.
”Men vem menar du?” sa Petra. ”Vem trodde ni att vi var?”
”Amen, Petrinideckarna, så klart”, sa flickan och vände sig mot den lille pojken. ”Visst sa jag att det var Peter och Petra, Astolf?”
Astolf nickade igen och petade sig i näsan.
”Här luktar prutt”, sa han.
Petra kom snubblande på fötter.
”Okej, nu får det räcka”, fräste hon. ”Släpp ut mig från det här dårhuset!”
Vi hjälptes åt att samla ihop böckerna som Petra hade hittat och bära bort dem till utlåningsautomaten. Lucy frågade en bibliotekarie om det fanns fler böcker i serien om Petrinideckarna, och han började knappa på datorn.
”Jag tror att den tionde är på väg”, sa han. ”Men den har nog inte … Va? Det var märkligt.”
Vi lutade oss fram och läste på skärmen. Sidan som var uppe var barnavdelningens nyhetssida, Just nu. Jag brukar kolla på nyhetssidan ganska ofta, men jag hade faktiskt inte tänkt på att den hade varit en av dem där vi hittade det felstavade meddelandet.
En känsla av att allt hängde ihop lite för bra smög sig på mig, och jag såg mig om över axeln. Det kändes som om hundratals ögon stirrade på oss, men den enda som ens såg åt vårt håll var tanten som hade suttit i sagosoffan med de båda tandlösa små monstren. Hon vände bort blicken nästan med detsamma.
”Det måste vara en hacker”, sa bibliotekarien och rös. ”Obehagligt när folk klampar in i ens privatliv så där. Jag ska se till att någon tar bort det.”
”Det är lugnt”, sa Petra dystert. ”Folk klampar in i vårt privatliv stup i kvarten.”
7 | 8 | 9 | 10 | |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |