ÅTTONDE DECEMBER
EN OVÄNTAD ÅTERKOMST
”Varför vill folk inte jobba på helgerna?” muttrade Petra för femtionde gången. ”Sabla latmaskar!”
Jag brydde mig inte om att svara, men på sätt och vis höll jag med henne.
När vi ringde till bokförlaget på fredageftermiddagen hade damen i växeln sagt att den ende som kunde ge oss information om Mårten Sandén var hans redaktör. Och hon hade gått hem fem minuter tidigare.
”Sluta tjata, Petra”, sa Lucy. ”Håll reda på när det är vår tur istället.”
Te-affären på Botulfsplatsen var fullsmockad som vanligt. Fyra expediter kilade omkring bakom disken och malde kaffebönor och vägde upp te och slog in presenter. Lucy höll upp vår nummerlapp och visade mig. Det var fortfarande över tjugo nummer kvar innan det var vår tur.
”Kom, vi väntar utanför”, sa Petra och började gå mot dörren. ”Det är för varmt här.”
”Jag fryser”, sa Lucy och drog ner mössan över öronen. ”Jag stannar.”
Jag frös visserligen inte, men jag stannade i alla fall. För julstämningens skull. Jag älskar den där speciella doften av nymalet kaffe, vinterluft och ylle som bara finns i december. Dessutom tycker jag att det är ganska kul att titta på folk och försöka gissa vad de ska köpa.
Tonårskillen bredvid oss höll redan fem chokladkolor och en tjuga i handen, så han var ingen utmaning alls. Mannen bakom killen såg visserligen ut som om han drack mycket te, men han hade även en inslagen blombukett under armen. Förmodligen skulle han köpa ett hekto Lundablandning, men kanske skulle han på kalas och behövde en present? Och kvinnan som stod lutad mot hyllan intill honom såg inte ut som om hon tänkte handla någonting alls. Hon stod mest och sneglade på … På oss, faktiskt.
Plötsligt visste jag att jag hade sett henne förut.
Hon hade suttit i sagosoffan på biblioteket dagen innan, men då hade hon varit mörkhårig. Nu var hon blond, som hon hade varit när jag såg henne utanför optikern och på bokhandelns barnavdelning. Och hade inte Oskar pratat om en mörkhårig tjej som stod och spanade in i aulan för flera dagar sedan?
Lund är visserligen litet, men man brukar inte springa på samma främlingar så där stup i kvarten. Var kvinnan verkligen en främling, förresten? Det var något bekant med henne, om man tog bort glasögonen och ändrade hårlängden till …
Plötsligt blev luften omkring mig tung att andas och jag tog tag i Lucys jackärm för att hålla balansen.
”Lucy”, viskade jag i hennes öra. ”Titta försiktigt åt höger. Bredvid mannen med blommorna.”
Lucy ställde sig naturligtvis på tå och stack upp huvudet som ett ubåtsperiskop.
”Försiktigt, sa jag!” väste jag. ”Ser du henne i grå kappan?”
Lucy tittade igen, lite försiktigare.
”Inte hennes ansikte”, viskade hon. ”Är det någon kändis?”
Jag skakade på huvudet.
”Titta igen”, sa jag, just som kvinnan i kappan vände på huvudet och synade de stora teburkarna bakom disken. ”Tänk på i somras. Tänk på Bröderna. Tänk på Krafts torg, i regnet.”
Lucy drog efter andan.
”Menar du …?” viskade hon,
Jag nickade.
”Nej, det är bara någon som är lik henne”, viskade Lucy nervöst. ”Peter, det kan inte vara hon!”
”Varför det?” sa jag lågt. ”Ingen såg det hända, eller hur?”
Nu vände sig kvinnan helt om och vi skyndade oss att böja ner huvudena mot en hylla med kaffemuggar.
”Men varför skulle hon komma tillbaka hit, i så fall?” väste Lucy. ”Vet hon inte om att polisen letar efter henne?”
Jag skakade på huvudet en tredje gång.
”Ingen aning”, sa jag. ”Det enda jag vet är att Lorelei Pumpian nog inte är fullt så död som vi trodde.”
8 | 9 | 10 | ||
11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |