NIONDE DECEMBER
ALLVAR & ADVENTSKAFFE
Så länge jag kan minnas har familjen Petrini haft adventskaffe på andra advent. Förmodligen blir sådant extra viktigt när man bor utomlands.
I New York brukade vi bjuda hem de få svenskar vi kände och lite andra kompisar till familjen. Många kom säkert för pepparkakorna och lussekatterna, för det har amerikaner aldrig smakat. En del av mammas konstnärsvänner kom kanske för att pappa gör rätt stark glögg, men de flesta kom nog bara för att det var roligt att träffas.
Pappa ville gärna fortsätta med traditionen när vi flyttade till Lund, så det här året hade han bjudit in sin moster Lili (som konstigt nog är nästan exakt lika gammal som pappa, fast hon är hans moster), Lilis bästa vän Maj och hennes man (som råkar vara vår kompis kriminalkommissarie Olle Jacobsson), vår granne Sixten Hedvall, Lucys mamma Birgitta och några till.
Det blev ganska mysigt, faktiskt, men Petra, Lucy och jag höll oss på mitt rum. Efter min och Lucys upplevelse i te-affären dagen innan kände ingen av oss riktigt för att mysa.
Petra såg upp när det knackade på dörren.
”Kom in”, sa hon, fast det var mitt rum, och kriminalkommissarie Olle Jacobsson stack in sitt gråhåriga huvud.
”Så det är här ni håller hus”, sa han. ”Maj sa att ni ville prata med mig?”
”Kom in”, sa Petra igen. ”Sätt dig.”
Olle balanserade kaffekoppen och assietten i handen och såg sig omkring på de mjuka kuddarna som jag har som stolar.
”Ni har möjligen inte en pall till en gammal man?”
”Du kan sitta här”, sa Lucy och reste sig från sängen. ”Jag ska bara stänga dörren.”
Olle satte sig på sängkanten och smuttade försiktigt på kaffet medan han intresserat följde Lucy med blicken. Hon tittade ut i korridoren, åt båda håll, innan hon noggrant stängde dörren.
”Nå, vi har alltså hemligheter” sa Olle. ”Ett nytt mysterium, kanske?”
Petra reste sig på armbågarna.
”Snarare fortsättningen på ett gammalt”, sa hon. ”Peter och Lucy såg Lorelei Pumpian igår. Här i Lund.”
Olle harklade sig och tog ett försiktigt bett på en pepparkaka.
”På så sätt”, sa han tyst. ”Jag anade faktiskt att det kunde vara någonting sådant.”
Vi såg på honom medan han tog en klunk av sitt kaffe.
”Så ni visste att hon inte dog i raset?” sa Petra. ”Varför har ni inte bara satt henne i finkan?”
Olle skruvade på sig.
”Nja, det kan vi inte”, sa han. ”Ingen av de inblandade ville göra någon polisanmälan, så hon är faktiskt inte efterlyst för någonting.”
Han såg på oss en stund innan han fortsatte.
”Men varken Staffan eller jag tror att hon är ute efter er”, sa han. ”Hon hade förmodligen inte ens brytt sig om att komma tillbaka till Sverige om det inte hade varit för Mårten Sandén.”
Nu satte Petra sig upp helt och hållet.
”Mårten Sandén?” sa hon. ”Den där fjanten som har snott våra fall till sina fjantiga böcker? Vad sjutton har han med det här att göra?”
Olle satte ifrån sig sin tomma kaffekopp och torkade sig om munnen med en pappersservett.
”Det är ju honom hon vill ha tag på”, sa han. ”Eller snarare manuset till hans nya bok.”
Petra såg skeptisk ut.
”Har Lorelei Pumpian kommit till Lund för en sabla barnbok?” sa hon. ”Och det vill du att vi ska tro på?”
Olle nickade.
”Det är inte så konstigt, egentligen”, sa han. ”Den handlar ju om henne.”
Lucy höll på att sätta sin bulle i halsen.
”Har han skrivit om det som hände i somras?” hostade hon. ”Men han använder väl inte hennes riktiga namn?”
Olle tog en pepparkaka från assietten och bet av den på mitten.
”Jodå”, sa han. ”Manuskriptet är redan färdigt och boken ska visst heta Bröderna.”
Vi satt tysta en stund. Jag tänkte på Lorelei Pumpian, den hänsynslösa gravplundraren som hade gjort vår sommar så väldigt obehaglig, och plötsligt var jag mitt i känslan igen. Vintermörkret utanför fönstren bleknade till det gråa ljuset från sommarens alla regniga dagar och jag mindes exakt hur rädd jag hade varit då.
Och nu var Lorelei Pumpian tillbaka.
”Men hur kan den där Sandén veta vad som hände?” sa Petra. ”Alla som var med svor ju att aldrig berätta.”
Olle skakade på huvudet.
”Vet inte”, sa han.
”Vem har manuskriptet nu då?” sa jag. ”Har Mårten Sandén kvar det?”
”Vet inte.”
”Varför vill hon stjäla det?” sa Lucy. ”Tror hon att det står i boken vart skatten tog vägen, eller försöker hon …?”
Olle höll upp händerna för att få stopp på oss och Lucy tystnade.
”Lyssna nu, ungar”, sa han. ”Jag vet inte”
Vi tystnade igen, som om luften hade gått ur oss.
”Varken Interpol eller jag vet varför”, sa Olle. ”Men en sak vet jag.”
Han gjorde en paus och tittade allvarligt på oss innan han fortsatte.
”Om Lorelei Pumpian letar efter manuset till Bröderna, så är den som har det i mycket stor fara.”
9 | 10 | |||
11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |