FEMTONDE DECEMBER
OSYNLIGE OSKAR
Lucy slog ihop Juveltjuven och gläntade på gardinen framför min balkongdörr.
”Hon är tillbaka”, sa hon och tittade ner på gatan. ”Det tog inte många dagar.”
”Lorelei Pumpian?” sa jag och reste mig. ”Okej, det var väl bara en tidsfråga innan hon skulle fatta att vi inte var kvar i Stockholm.”
”Det spelar ju ingen roll”, sa Lucy. ”Vi vet ju att hon skuggar oss, så det gäller bara att vara försiktig. Eller hur Petra?”
Petra hängde i knävecken från trapetsen som är fastskruvad i min dörrkarm. Hon påstår att hon tänker bättre när hon får ordentligt med blod till huvudet.
”Nja, jag vet inte”, sa hon. ”Jag börjar tröttna på att ha henne i hasorna vad vi än gör.”
Lucy ställde sig på händer framför Petra så att hon kunde se hennes ansikte på rätt håll.
”Vad ska vi göra då?” pustade hon. ”Säga till henne att sticka och brinna?”
Petra hävde sig upp och tog tag i trapetsen med händerna. Med en elegant volt kom hon på rätt håll igen och landade på fötterna.
”Nej”, sa hon och drog händerna genom håret. ”Vi ska vända på steken.”
Lucy rasade omkull i en hög.
”Vilken sabla stek?” sa hon och satte sig klumpigt upp.
Men det hörde inte Petra, för hon var redan ute i hallen.
En halvtimma senare stod vi påklädda i tamburen och väntade. Petra höll sin mobil pressad mot örat.
”Ser du henne, Oskar?” sa hon. ”Okej, bra. Och du vet vad du ska göra?”
Oskar Sundbergs röst surrade otydligt, men det lät som om han förstod vår plan.
”Oskar är på plats”, sa Petra och stängde av mobilen. ”Då går vi ut och leker lockbeten.”
Jag såg Lorelei Pumpian i ögonvrån så fort vi kom ut på trottoaren. Hon stod en bit bort på andra sidan gatan och tittade i ett skyltfönster. Eller, egentligen tittade hon förstås på oss när våra rörelser reflekterades i glaset. Det är ett gammalt trick och jag har själv använt det massor av gånger.
”Kom ihåg att inte titta på henne”, sa Petra och började gå bort mot Stortorget. ”Så länge hon inte vet att vi vet kommer hon inte att fatta att vi vet att hon vet.”
Lucy såg förvirrad ut.
”Okej”, sa hon tveksamt. ”Jag lovar att inte kolla på henne, i alla fall.”
Vi gick i normal takt fram till Kyrkogatan, korsade torget framför restaurangerna och svängde vänster upp i Kungsgatan. Vi tog det lugnt där också och kollade så att både Lorelei och Oskar hann med.
”Är ni med?” viskade Petra när vi var mitt för porten till Frimurarhuset på Krafts torg. ”Jag räknar till tre.”
Både Lucy och jag nickade kort.
”Tre!” sa Petra.
Som tre oljade blixtar slank vi in genom porten, sprang över gården och in i prånget bredvid gårdshuset, över planket, in på nästa gård, upp i trädet som växer vid muren och in på nästa gård igen. Mindre än en halv minut senare stod vi andfådda, men nöjda, på Skomakaregatan på andra sidan kvarteret.
”Vi får ge Oskar en stund innan vi ringer”, sa Petra och kollade på klockan. ”Kom igen, vi tar en glass så länge.”
Lucy hade hunnit äta upp både sin egen glass och hälften av min innan Oskar ringde.
”Hallå gubben”, sa Petra. ”Fick du reda på det? Okej. Bra, vi ses hemma hos oss om tio minuter.”
Hon stängde av telefonen och torkade sig nöjt om munnen med en pappersservett.
”Inga problem”, sa Petra. ”Hon bor på Grand.”
15 | ||||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |