SEXTONDE DECEMBER
EN PINSAM PLAN
SEXTONDE DECEMBER
”Amen, lägg av!” väste jag. ”Varför ska just jag? Det är ju mycket, mycket bättre att en av er går in!”
Petra och Lucy stod framför mig med lysande ögon och helt hysteriskt breda leenden.
”Nej, men lilla gubben”, fnissade Lucy. ”Det är klart att du ska gå. Du känner ju henne.”
”Kom igen nu, sötnos”, kved Petra. ”Lina i receptionen känner du ju jättebra.”
De vek sig dubbla av fnissande och jag skruvade besvärat på mig. Folk gick förbi över Bantorget bara ett par meter ifrån oss, och en del av dem stirrade nyfiket på mig. Jag försökte se ut som om jag inte alls kände de två byfånarna bredvid mig, men jag tror inte någon gick på det.
När Petra och Lucy började hämta sig lite böjde jag mig fram mot dem.
”För sista gången: Jag känner inte Lina i receptionen”, väste jag mellan tänderna. ”Om om ni inte lägger av känner jag snart inte er heller.”
”Men lilla gulleplutten”, sa Lucy och försökte hålla sig allvarlig. ”Du ska ju bara lämna ett gulligt litet brev.”
”Nej.”
Petra klappade mig på kinden.
”Men lilla Lina i lilla receptionen blir så glad när hon får se dig”, kvittrade hon. ”Tänk, du kanske får en klubba!”
”Nej!” röt jag så högt att en strävhårig tax som just passerade hoppade högt. ”Det är mitt sista ord!”
Fem minuter stod jag utanför glasdörrarna till Grand Hotel med brevet i handen. Petra och Lucy skymtade som fnissande skuggor bland buskarna bredvid fontänen på torget, och jag försökte att inte låtsas om att de vinkade åt mig.
Efter att ha dragit in den kalla kvällsluften så djupt i lungorna att det sved tryckte jag upp dörrarna och gick in.
Den blonda tjejen bakom portiersdisken såg upp, och jag började naturligtvis rodna med detsamma.
”Nämen hej, lilla gubben!” sa hon och log. ”Är det du som kommer och hälsar på?”
Tjejen, som heter Lina, är i tjugoårsåldern och jobbar natt i Grands reception. Hon är jättesnäll, men varje gång jag försöker prata med henne går saker och ting fruktansvärt fel.
Allt började en fasansfull kväll när vi jobbade på mysteriet med Midnattsstjärnan. Petra hade lyckats övertala mig att skugga filmstjärnan Sebastian Belbo som bodde på Grand just då. Det var egentligen ett rent rutinuppdrag - en nödvändig del av spaningsarbetet, helt enkelt - men det fattade tyvärr inte Lina. Hon trodde jag var en ensam, mobbad liten grabb som samlade på autografer. Det blev väldigt, väldigt pinsamt.
”Jo”, stammade jag. ”Jo, det är jag. Hej.”
Lina böjde sig fram över disken och log så smilgroparna blev en halv centimeter djupa. Hon är väldigt söt också, vilket inte hjälper ett dugg.
”Vad du har vuxit, sötnos!” sa hon. ”Det är ju nästan så man kan be om en date snart.”
Jag började bli yr och försökte desperat fokusera på uppdraget.
”Jo, du Lina”, sa jag, och försökte låta fokuserad. ”Tror du att jag skulle kunna få lämna ett brev till en gäst här?”
Lina knep ihop ena ögat och log menande.
”Så du har redan listat ut det, din lilla rackare?” viskade hon. ”Och vi som har försökt vara så himla hemliga!”
Jag ansträngde mig till det yttersta för att se ut som om jag förstod vad hon menade. Vilket jag naturligtvis inte gjorde.
”Det går jättefort”, sa jag. ”Om du bara berättar rumsnumret så …”
En skugga i ögonvrån fick mig att snabbt huka mig ner och låtsas leta efter något i innerfickan.
”Thank you”, kvittrade Lina, samtidigt som en rumsnyckel landade på portiersdisken. ”Have a nice evening.”
Jag kikade upp precis i tid för att se Lorelei Pumpians kappa försvinna ut genom glasdörrarna. Snabbt tittade jag tillbaka till nyckeln och hann se numret innan Lina tog den. Femtitvå, samma som antalet veckor på ett år.
Lina blev stående med nycken i handen och såg på mig.
”Du får bara lämna brevet utanför dörren”, sa hon. ”Inte knacka på och tigga autografer och så. Lovar du, gubben?”
Jag nickade allvarligt och Lina böjde sig fram över disken igen.
”Okej då”, viskade hon. ”Vem av dem vill du lämna brevet till?”
Jag tittade osäkert på henne medan hon knappade på datorn. Här gällde det att försöka vinna tid.
”Jag vet inte”, stammade jag. ”Kan du inte, eh, ge mig två nummer att välja mellan?”
Lina log och skrev ner två rumsnummer på en postit-lapp. När jag vände på lappen såg jag hon hade skrivit B1 och B2 inom parenteser efter dem. Var det någon slags kod? Visste Lina mer än hon låtsades om?
”Tack, Lina”, sa jag och gjorde mitt bästa för låta vuxen. ”Det här blir vår lilla hemlighet, eller hur?”
”Självklart, sötnos”, viskade Lina och blinkade igen. ”Men jag tycker det är jättemodigt att gilla Bananer i Pyjamas när man är en sådan stor kille.”
15 | ||||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |