SJUTTONDE DECEMBER
BYTET GILLRAR EN FÄLLA
”Hallå, klockan är kvart över två”, muttrade Lucy. ”Fattar ni inte att hon sover för länge sedan.”
Petra svarade inte, men jag reste mig från liggunderlaget. Förutom årstiden var situationen en nästan perfekt deja vu. Precis under de här buskarna hade jag legat och spanat upp mot ett fönster på Grand Hotels fasad, bara någon vecka innan våra kompisar Lollo af Cederforss och Lorenzo Rossi skulle gifta sig. Den gången hade Lorenzos pappa Gio bott på hotellet, och innan den varma sommarnatten var över hade jag sett honom slåss med en juveltjuv på taket.
Nu var Lorelei Pumpian gästen, det var vinter, och vi hade inte sett ett förbaskat dugg på nästan fyra timmar.
”Lucy har faktiskt rätt, Petra”, sa jag och masserade mina iskalla knäskålar. ”Vi lär inte få reda på någonting nytt hur länge vi än stannar.”
Nu sänkte Petra kikaren.
”Det har vi ju redan”, sa hon. ”Vi har fått reda på att Mårten Sandén förmodligen inte är kidnappad. Eller åtminstone att det inte är Lorelei Pumpian som har kidnappat honom.”
Lucy flackade med blicken.
”När fick vi reda på det?” sa hon. ”Var det medan jag sov?”
Petra vände sig på sidan och stoppade ner kikaren i fodralet.
”Man håller knappast någon fånge i ett rum på Grand, eller hur?” sa hon.
Lucy ruskade på huvudet.
”Absolut inte”, sa hon. ”Det blir alldeles för dyrt.”
”Precis”, sa Petra och ställde sig upp. ”Om Lorelei Pumpian hade honom någon annanstans så skulle hon ju gå dit ibland, eller hur? Åtminstone för att förhöra honom.”
Jag började förstå vad hon menade.
”Hon gick ingenstans igår, när Oskar spanade på henne”, sa jag och borstade av lite jord från byxorna. ”Och hon har inte gått någonstans idag.”
”Utom för att leta efter oss”, sa Petra och började rulla ihop sitt liggunderlag. ”Vilket betyder att hon tror att vi förstår mer än vad hon gör.”
Lucy hostade till.
”Shit, då måste hon verkligen vara förvirrad”, sa hon. ”För jag fattar ingenting.”
”Inte jag heller”, sa Petra. ”Vi får bara hoppas att Lorelei Pumpian nappar på brevet vi skrev.”
Jag funderade medan jag hjälpte Petra att fästa remmarna runt de ihoprullade underlagen.
”Men, kan det vara så att vi faktiskt vet mer än vi tror?” sa jag. ”Finns det något vi har missat?”
Petra stoppade ner rullarna i sin klättringsryggsäck.
”Det skulle jag tro”, sa hon. ”Vi har nog slarvat ganska mycket. Ta presenten, till exempel.”
Lucy stirrade på henne.
”Vilken present?” sa hon. ”Jag har inte fått några sabla presenter sedan jag fyllde år i maj.”
”Inte jag heller”, sa Petra och slängde upp ryggsäcken på axeln. ”Men han sa ju både i videoklippet på hemsidorna att han hade skickat en present.”
Hon började gå bort mot Lilla Fiskaregatans mynning, och Lucy och jag följde efter.
Medan vi gick hemåt längs den öde gågatan försökte jag tänka efter. Det var faktiskt som Petra sa. Mårten Sandén hade tydligt sagt att vi hade fått något som vi skulle ta vara på.
”Men det där med att vi skulle gilla nummer tjugotvå extra mycket, då?” sa jag. ”Vad betyder det?”
Vi var framme vid vår port och Petra drog in handen i jackan innan hon tryckte ner det iskalla handtaget.
”Jag vet väl inte”, sa hon. ”Det är du som är chifferexperten.”
15 | ||||
17 | 18 | 19 | 20 | |
21 | 22 | 23 | 24 | * |