ARTONDE DECEMBER
MYSTISKA MOBILER
Det var kanske inte så konstigt att jag försov mig. Trots allt hade vi legat och spanat på Lorelei Pumpians fönster till nästan halv tre, och jag är morgontrött även när jag har gått och lagt mig i tid. Men ända fram till lunch har jag nog aldrig försovit mig förr.
Dessutom fick jag så klart världens utskällning av min klassföreståndare när jag sa som det var. Ibland önskar jag att jag snabbt kunde ljuga ihop något, som Petra, men det går bara inte.
Som tur var hade vi inte mycket att göra i skolan så här några dagar före jullovet. Klassen hade bakat pepparkakor i hemkunskapen på morgonen och hela eftermiddagen satt vi mest i klassrummet och degade. Folk städade sina bänkar, läste böcker eller pratade med varandra. Och åt pepparkakor, så klart.
Björn, en av mina bästa kompisar i klassen, hade fått en ny mobiltelefon. Han fyller år bara en vecka före jul, så han brukar få jättefina presenter på sin födelsedag. Fast sedan får han förstås nästan inga presenter alls på julafton.
”Jo, men kolla här”, sa Björn till Samuel som försökte lägga in hans nya nummer i sin mobil. ”Du måste ha med landsnumret också, annars funkar det inte.”
”Vadå landsnummer?” muttrade Samuel och knappade irriterat på sin telefon. ”Hur vet man sådant?”
”Det vet man”, sa Björn. ”Landet har ett nummer före riktnumret och det riktiga numret.”
Samuel tittade upp.
”Är inte riktnummer riktiga nummer?” sa han. ”Varför heter de så då?”
En del av dem som satt runt om fnissade, men Björn bara suckade och himlade med ögonen.
”Lägg av, Samme”, sa han. ”Du vet vad jag menar.”
”Ja ja”, sa Samuel och fortsatte knappa. ”Vad är landsnumret då?”
”För Sverige är det fyrtiosex”, sa Björn. ”Alltså, plus fyra sex.”
Samme såg oförstående ut.
”Vad blir det?” sa han. ”Nittiotvå, va?”
Björn fattade ingenting, så jag bestämde mig för att rycka in.
”Du ska inte lägga ihop fyrtiosex och fyrtiosex”, sa jag. ”Sveriges landsnummer är fyra sex, men för att det ska funka när du ringer från utlandet måste du ha ett plustecken framför.”
Samme stirrade på mig som om jag just hade tilltalat honom på någon ytterst sällsynt mongolisk dialekt.
”Varför skulle jag ringa Björn från utlandet?” sa han. ”Jag sitter ju för tusan knappt en meter ifrån honom!”
Björn gav upp och lämnade över sin mobil till mig. Jag var frestad att hänga med honom, men på något sätt gillar jag att få folk att fatta saker och ting.
”Strunta i varför, Samme”, sa jag. ”Bara sätt ett plustecken framför så funkar det.”
”Okej”, sa Samme. ”Så, plustecken, fyra, sex?”
”Precis”, sa jag. ”Och sedan tar du bort nollan i noll-sju-noll, eller vad de tre första siffrorna i mobilnumret nu är och …”
Jag tystnade och blev sittande med Björns mobil i handen.
”Petrini?” sa Samme. ”Hur gör jag? Vilken nolla ska bort?”
Det tog en stund innan jag kunde koncentrera mig igen, och hela tiden medan jag guidade Samme genom numret kände jag att en del av min hjärna arbetade frenetiskt med något annat.
Tyvärr kunde jag inte sätta fingret på vad.
Någonting hade dykt upp och försvunnit lika snabbt när jag sa det där om plustecknet. Hur jag än ansträngde mig för att komma på det igen, så var det borta.
Det enda jag visste var att det hade varit någonting mycket, mycket viktigt.
bild: Helena Laukkanen
18 | 19 | 20 | ||
21 | 22 | 23 | 24 | * |