NITTONDE DECEMBER
MUNKAR VID MIDNATT
Det sista slaget från Domkyrkans klockor hade klingat ut över Lundagård och mitt armbandsur visade en minut över midnatt.
”Jag slår vad om att hon inte kommer”, väste Lucy i mitt öra. ”Just nu kunde jag legat i min säng och läst Gengångaren istället.”
Jag hyschade på henne och försökte se till att så få kvadratmilimeter som möjligt av min kropp vidrörde golvet i fönsternischen.
”Klart hon kommer”, sa Petra på min andra sida. ”Hon kan inte låta bli.”
Det är konstigt. Fast vi är tvillingar så fryser jag mycket mer än Petra. Nu frös jag så att jag skakade, medan Petra var helt stilla, och ändå hade vi exakt samma tunna munkkåpor av brun säckväv ovanpå våra vanliga kläder.
”Petra, du vet att det är minusgrader, va?” viskade jag. ”Det blir lite svårt att förklara varför vi frös ihjäl utanför domkyrkan, klädda i Mathiassons teaterkläder.”
Petra fnös.
”Frys inte ihjäl då”, muttrade hon. ”Så slipper du förklara.”
Medan jag förgäves försökte få mina tänder att sluta klappra tänkte jag på när vi låg i samma fönsternisch knappt sex månader tidigare. Jag kunde inte minnas att jag hade frusit en enda gång medan vi spanade på munkarna i Lundagårdsparken, de där veckorna i början av juli. Det hade inte varit någon särskilt varm sommar, men stenen i kyrkans väggar magasinerade värmen från solen så att den alltid var behaglig att ligga på i alla fall.
Tyvärr verkade stenen magasinera kyla också. Med en rysning återvände jag till den frusna marken och de kala träden som skymtade i mörkret framför mig.
”Bingo”, väste Petra. ”Jag sa ju att hon skulle komma!”
Lucy och jag lyfte huvudena samtidigt, men Petra tryckte ner oss.
”Hon får inte se oss tillsammans”, viskade hon. ”Alltihop bygger på överraskningsmomentet.”
Både Lucy och jag nickade, men jag var inte så säker på Petras plan. Visst, teaterkåporna vi fått låna av Mathiasson var helt okej, och vem som helst hade väl blivit åtminstone lite förvånad om en munk plötsligt dök upp och försvann mellan träden mitt i natten. Men Petra verkade hoppas att synen av munkkåpan skulle väcka så mycket obehagliga minnen hos Lorelei Pumpian att hon bara gav upp.
Det trodde inte riktigt jag.
”Vi turas om att visa oss”, viskade Petra. ”Börjar hon jaga en så dyker någon annan fram och avleder.”
”Okej”, viskade jag, och Lucy nickade.
”Då kör vi”, väste Petra och gled ut ur nischen. ”Lycka till.”
Mina ben var stela av köld när jag sprang över de frostiga löven. Först visste jag inte riktigt var Lorelei Pumpian var, och när jag väl fick syn på henne upptäckte jag att hon var minst hundra meter bort.
”Shit”, mumlade jag för mig själv. ”På det här avståndet kan hon ju inte ens se mig.”
Men Lucy verkade hon i alla fall ha fått syn på. Eller var det kanske Petra? Lorelei Pumpian hade åtminstone börjat springa efter en kåpklädd figur över gräsmattan strax väster om Krafts torg. Mörkret var mindre kompakt i den delen av parken, och jag såg båda figurerna ganska tydligt. Så plötsligt försvann den första in bland träden, precis som vi hade bestämt, och Lorelei Pumpian blev stående på gräsmattan.
Nu var det min tur.
Jag började småspringa mot henne, så tyst jag kunde. Hon stod med ryggen mot mig, och min plan var att sluta springa när jag var något tjugotal meter ifrån henne. Sedan skulle jag skrida värdigt framåt tills hon började jaga mig.
Det där med skridandet funkade faktiskt. Jag saktade in tjugo meter bakom Lorelei Pumpian och började långsamt gå mot henne. Problemet var bara att hon också gick, åt samma håll som jag och fortfarande med ryggen mot mig.
När jag såg den kåpklädda gestalten som stod orörlig mitt på Krafts torg förstod jag att det var den hon var på väg mot. Jag kunde inte se om det var Petra eller Lucy nu heller, men jag vände och drog mig sakta in bland skuggorna igen.
”Peter?” viskade Lucys röst på andra sidan trädstammen. ”Är det du?”
Jag gick runt trädet och tryckte mig intill henne för att åtminstone få upp lite värme.
”Vi står här”, sa jag lågt. ”Så får Petra jobba lite.”
”Vadå?” sa Petras röst ur mörkret bredvid oss. ”Jag sitter ju här.”
Lucy och jag lutade oss runt trädet samtidigt och såg Petra sitta intill ett buskage någon meter bort.
”Nu fattar jag inte” sa Lucy förvirrat. ”Om Peter är där, och jag är här, och du är där, vem är då …?”
Hon behövde inte avsluta meningen.
Jag hade slutat huttra helt och hållet nu. Med Lucys hand kramande min stod jag blickstilla och såg hur figuren i munkkåpan sakta försvann i diset under Suckarnas bro, lockande Lorelei Pumpian allt längre bort från oss.
19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | * |