TJUGONDE DECEMBER
I SAMMA GAMLA SPÅR
Man borde ju vara glad när man precis har börjat sitt jullov, men det var vi inte. Vi pratade knappt med varandra där vi låg utspridda i våra finkläder på mitt rum.
”Jag börjar tro att alltihop är en bluff”, sa Lucy. ”Tänk efter: Den där Mårten Sandén har ju faktiskt som jobb att lura barn!”
Jag muttrade något halvhjärtat om att skriva böcker inte riktigt var samma sak som att luras, men jag var inte heller säker. Efter upplevelsen med den fjärde munken i Lundagård, natten innan, visste jag helt enkelt inte vad jag skulle tro.
Skivan var nästan slut, så jag reste mig på armbågen och höll fjärrkontrollen beredd. Den här gången skulle jag lyckas spela näst-näst sista spåret också …
Nej, tusan. Det gick inte nu heller.
”Måste du spela samma skiva hela tiden?” grymtade Petra från sitt hörn.
Jag räckte ut tungan mot taket.
”Mitt rum”, sa jag. ”Min musik.”
Lucy satte sig upp.
”Inte bråka nu, Petra”, sa hon. ”Skivan är ju bra. Vem är det, Peter?”
Jag satte mig också upp.
”Vet inte”, sa jag. ”Vad ska vi hitta på då?”
Nu reste sig Petra långsamt från golvet, som en mumie i en sarkofag.
”Har ni köpt några julklappar?”
”Inte en enda”, sa jag, och Lucy grimaserade som om något gjorde ont.
”Inte jag heller”, sa Petra och lade sig ner igen. ”Vi kanske borde göra det.”
Nu orkade jag inte ligga på golvet och känna mig misslyckad längre, så jag ställde mig upp och hoppade jämfota ett par gånger.
”Men tänk om Mårten Sandén inte luras?” sa jag. ”Tänk om han faktiskt behöver vår hjälp, och vi bara struntar i allt och köper julklappar istället?”
Lucy räckte mig sin hand och jag drog upp henne.
”Han har rätt, Petra”, sa hon. ”Vi kan inte ge upp nu.”
Petra låg fortfarande kvar på rygg och stirrade upp i taket.
”Varför stavar han fel?” sa hon. ”Han är ju författare, eller hur? Han borde kunna stava.”
Jag tänkte efter.
”Menar du meddelandet?” sa jag. ”Det som var felstavat på hemsidorna?”
Nu satte Petra sig också upp.
”Fast på olika sätt hela tiden”, sa hon. ”Ena gången var första ordet felstavat, nästa gång det tredje eller femte. Det var aldrig samma ord.”
Första, tredje, femte …
”Vi kollar”, sa jag och gick fram till mitt skrivbord.
Jag hade tagit fem kopior på pappret som Petra skrev ut på skolbiblioteket, och de första tre var fullklottrade med pilar och siffror. Fast jag hade gått igenom varenda chifferteknik jag kände till hade jag inte hittat någon lösning.
”Är det någon som har en sax?” sa jag.
Lucy stack handen i bakfickan på sina vinröda jeans och drog fram ett ganska stor kökssax.
”Här”, sa hon och räckte den till mig. ”Don’t ask.”
Jag tog emot saxen, utan att fråga. och började klippa isär de tolv meddelandena på pappret.
”Okej”, sa jag och lade ut de isärklippta remsorna på skrivbordet. ”Här är första ordet fel, den lägger vi överst.”
”Det finns ingen lapp där andra ordet är fel”, sa Lucy. ”Men tredje finns.”
Hon la den lappen nedanför den första.
”Och inte fjärde, men femte”, sa jag. ”Det kanske bara är vartannat ord?”
Det stämde faktiskt. På varje lapp fanns ett ord, och bara ett, som hade fått en siffra istället för en bokstav. Utom den första lappen, då, som hade ett plustecken mitt i ordet JAG.
”Skriv ner dem i rätt ordning”, sa Lucy. ”Vad blir det då?”
Jag gjorde som hon sa och tittade förbryllat på resultatet.
”Bara en rad siffror med ett plustecken i början”, sa Lucy besviket. ”Det kan ju inte stämma.”
Jag sjönk ner på skrivbordsstolen.
En rad siffror med ett plustecken i början … Var hade jag sett en sådan nyligen?
Hjärnan stod helt still, och allt jag kunde tänka på var att jag borde ringa till Björn. Han hade sagt flera gånger att han ville hänga med om vi skulle gå ut och köpa julklappar.
”Jag ska bara slå en signal till Björn”, sa jag. ”Kanske kommer jag på något om vi går på stan lite.”
Men innerst inne visste jag att jag hade glömt någonting, fast jag inte hade en aning om vad.
Jag visste bara att det var någonting mycket, mycket viktigt.
20 | ||||
21 | 22 | 23 | 24 | * |