Juveltjuven
Ibland har man tur. Man kommer på en historia som känns rolig, planerar den ganska noga, men inte så man blir trött på den, och börjar skriva. Allt flyter på, man har kul och innan man vet ordet av är man klar.
Ungerfär så var det med Juveltjuven. Den var rolig att skriva från den första idén till den sista omarbetningen. Jag vet ju förstås inte om det gör den roligare att läsa än de andra böckerna, men för mig var den extra kul.
Lustigt nog har jag alltid gillat cirkus, fast jag är jätterädd för clowner. Det jag tycker bäst om är nog akrobaterna. När jag var liten hade jag gett nästan vad som helst för att få slänga mig ut i en trapets, slå ett par volter och landa mjukt i ett skyddsnät.
Speciellt gillar jag små kringresande cirkusar, ungefär som Lollos och Lorenzos Luxor. Det finns ju inte så många kvar längre, men ibland kan man faktiskt se någon på vägarna i Skåne.
Slottet Mörkafors var också en spännande plats att skriva om. Det finns många sådana mindre slott på landsbygden mellan Lund och Österlen, och ni får själva gissa vilket som stått modell för baron Nuttes Mörkafors. Det kändes i alla fall som ödet när jag blev inbjuden att framträda på ett slott på Barnens Dag, precis när manuset till Juveltjuven var färdigt.
Mörkafors kommer nästan säkert tillbaka i en senare bok, och jag skulle gärna skriva mer om Lollo och Lorenzo. Fast de borde ju ha fått barn vid det här laget, så de kanske är upptagna. Den irriterande polisen Klas-Tommy Danhed hotar också att komma tillbaka, men det ska jag försöka bespara er.