DEL 3: RICKY RYCKER IN
Det är märkligt hur känslor man trodde att man hade glömt kan komma tillbaka på ett ögonblick.
När jag såg Lorelei Pumpian stå där i dörröppningen, med pistolen riktad mot oss, var det exakt som i somras. Jag var tillbaka i regnet och leran bland alla hemligheter och de märkliga Bröderna.
Vi hade haft tur den gången. Jag undrade om vi skulle klara oss lika bra ur det här.
En annan märklig sak är hur fort det går att kopiera över ett dokument till ett USB-minne när man har en pistolpipa i ryggen. Sådant brukar alltid ta en stund för mig, men nu gick det jättesnabbt.
”Thank you very much”, sa Lorelei Pumpian och stoppade det lilla silverglänsade USB-minnet i kappfickan. ”So long.”
Framför dörren ut till korridoren stannade hon och stoppade pistolen i andra kappfickan.
Hon gav oss ett hastigt leende, och var borta.
Vi höll andan medan Lorelei Pumpians steg avlägsnade sig i korridoren. Så vitt jag visste var hela familjen hemma, och någon av dem skulle förmodligen se henne på vägen ut. Vad skulle hända om någon av dem försökte stoppa henne? Rebecka, till exempel? Eller pappa? Eller ...
”Vad var det?” flämtade Lucy. ”Vem skrek?”
Det korta skriket hade varit för kvävt för att vi skulle kunna identifiera det. Det kunde ha varit pappa, men jag var inte riktigt säker.
”Pappa!” skrek jag och rusade mot dörren. ”Pappa, akta dig!”
När vi kom ut i hallen stod pappa mitt på golvet och höll en tidning i handen. Läsglasögonen hade halkat ner på näsan och han betraktade oss förvirrat över dem.
”Vad sjutton är det som händer?” sa han. ”Var det du som skrek, Ricky?”
Ricky stod i valvet till tamburen, röd i ansiktet och flåsande av ansträngning.
”Det är väl klart att jag skrek”, flämtade han. ”Hon försökte ju sno min dunjacka!”
Pappa tog av sig glasögonen och såg på oss.
”Vem då?” sa han. ”Petra?”
”Nej, inte hon”, flämtade Ricky. ”Någon skum tant.”
Jag tog ett steg framåt.
”Shit, du sprang väl inte efter henne, Ricky?”
Lucy ställde sig bredvid mig.
”Hon är jättefarlig”, sa hon. ”Alltså, riktigt, riktigt livsfarlig!”
Ricky gjorde en grimas som om han inte begrep vad vi snackade om.
”Varför skulle jag springa efter henne?” sa han. ”Hon ligger ju där.”
Vi såg oss omkring.
Jag kunde åtminstone inte se Lorelei Pumpian någonstans. Vår hall såg ut precis som vanligt, och inte ens ut en damsko eller ett tantben stack ut under telefonbordet.
Pappa tog av sig glasögonen, vek ihop tidningen och suckade trött.
”Exakt var någonstans ser du en tant här inne, Ricky?” sa han. ”Kan du peka?”
Ricky stirrade vildögt på honom i någon sekund. Så vände han sig om och pekade in i tamburen.
”Hon ligger ju där!” sa han. ”Precis där jag lade henne, i tvättsäcken på hatthyllan!”
24 | * |