TJUGOANDRA DECEMBER
LEDTRÅD PER POST
”Varför kommer hon aldrig?” pep Juliets röst genom sorlet.
”Hon kommer, Julie”, sa Petra. ”Ta det lugnt.”
Juliet och Tim stod en bit bort med banderollen de hade tillverkat till Rebeckas ära. Den var gjord av bambupinnar och ett gammalt lakan, och när man vecklade ut den stod det WELCÅMM HEM BECKA.
Juliet stampade med sin finsko mot perrongen och muttrade något om att banderollen snart hade frusit så att den inte gick att veckla upp. Vi ignorerade henne.
”Men vad sa han på telefonsvararen då?” frågade Lucy. ”Berättade han vad det handlar om?”
”Inte precis”, sa jag och körde ner händerna i fickorna. ”
Mormor brukar säga att livet är fullt av besvikelser, och ibland är jag böjd att hålla med henne. Ta bara Öresundståget som skulle ta vår storasyster Rebecka från Kastrups flygplats till Lunds Central. Det hade fått ny ankomsttid för andra gången nu, och sammanlagt var det över en kvart försenat.
För att inte tala om besvikelsen över att Ricky hade fått för sig att byta ut vårt biobesök mot en sur gammal hemmabränd CD.
Eller att Mårten Sandén bara hade pratat goja på sin telefonsvarare. Efter allt besvär jag hade haft med att klura ut numret till den så säger gubben inte ett vettigt ord.
”Var det verkligen hans röst?” sa Petra. ”Samma som på YouTube-klippet?”
Jag nickade och blåste i mina kalla händer.
”Här, jag skrev ner vad han sa”, sa jag och fumlade upp en ihopvikt papperslapp ur fickan. ”Eller ring och lyssna själva.”
Petra slet åt sig lappen och läste den flera gånger. Lucy stack upp huvudet över hennes axel och deras ögon gick fram och tillbaka, fram och tillbaka över de få raderna.
”Liksom, vadå?” sa Lucy till slut. ”Sa han bara det som står här?”
Jag blundade och rabblade upp meningarna som Mårten Sandén hade sagt på svararen. Efter att ha ringt upp numret bortåt tio gånger kunde jag dem utantill.
”Nyckeln är: Det andra,på andra, i det andra, i den andra. Ge presenten vidare till Olle när ni öppnat den.”
”Vad är det här för tjafs om presenter igen?” sa Petra. ”Vi har ju inte fått någon sabla present!”
”Precis”, mumlade jag. ”Rätt typiskt.”
”Vi får kolla på det senare”, sa Petra och gav tillbaka lappen. ”Här kommer Rebeckas tåg.”
Redan på den korta vägen mellan Centralstationen och vårt hus på Lilla Fiskaregatan förstod jag hur mycket jag hade saknat vår storasyster. När man tänkte efter var det rena miraklet att vi hade klarat oss utan henne i nästan en månad.
”Jaha, men har pappa vattnat ur skinkan då?” sa Rebecka och lirkade skickligt sin resväska genom trängseln på trottoaren. ”Är julkorten skickade?”
Enligt mamma och pappa har Rebecka alltid varit sådan där. Hon bara flyger ur sängen om morgnarna och börjar styra upp saker och ting. Utan henne skulle vi förmodligen aldrig ha matsäck med oss på skolutflykter eller badkläder när vi ska åka och simma. Och det märkligaste är att Rebecka aldrig blir arg över sådant som går fel. Knappt ens stressad.
Fast lite småstressad blev hon allt när vi erkände att vi inte ens hade börjat köpa våra julklappar.
”Men, shit!” sa hon och såg på klockan. ”Det är ju bara en dag kvar till julafton! Vad har ni gjort hela december?”
”Gått i skolan”, muttrade Petra och höll upp porten för henne. ”Jagat författarfjantar.”
Juliet och Tim hade gått bakom oss med banderollen hela vägen från stationen, som ett pyttelitet förstamaj-tåg. Nu rullade de ihop den och följde efter in i porten.
”Jag har köpt alla mina presenter, Rebecka”, sa Juliet. ”Du ska få två stycken.”
Rebecka strök henne över kinden.
”Jättebra, Julie”, sa hon. ”Och Ricky? Är han klar med sina?”
Jag fnös.
”Vi ska nog inte vänta oss för mycket av Ricky i år”, sa jag och öppnade hissen. ”Mig gav han en hemmagjord CD, tre veckor för tidigt.”
Juliet stannade mitt i dörröppningen.
”Den som kom med posten?” sa hon. ”Gav han den till dig? Den var ju till hela familjen!”
Petra såg på henne.
”Vad sjutton snackar du om, Julie?” sa hon. ”Vadå till hela familjen?”
”Det stod faktiskt bara Petrini på kuvertet”, sa Juliet och tog tag i banderollens ena pinne. ”Då är det till alla som heter Petrini. Fast inte alla i hela världen, förstås. Bara till dem som heter så innanför just den dörren som brevlådan …”
Jag höll upp händerna för att stoppa henne.
”Vänta lite, Juliet”, sa jag. ”Menar du att Ricky inte har bränt min CD själv?”
Juliet ruskade på huvudet medan hon baxade in både Tim och banderollen i hissen.
”Den kom med posten”, sa hon. ”Och han snodde den, den fuskisen!”
22 | 23 | 24 | * |