TJUGOFJÄRDE DECEMBER
Det är en ganska skön känsla att vakna på julaftons morgon och veta att man redan gett någon årets julklapp.
Det var nämligen vad Olle hade sagt till oss när vi lämnade över Lorelei Pumpian till honom och två stadiga polismän kvällen innan.
Sedan kunde man ju trott att vi skulle vara uppjagade efter att ha blivit överfallna av en skitfarlig gravplundrare i vårt eget hem, men så var det inte alls. Så fort poliserna hade kånkat ut tvättsäcken med Lorelei Pumpian i blev vi lugna som filbunkar.
Det var nog någon sorts chockreaktion, men det var skönt i alla fall.
Nu hade jag sovit gott, våra bekymmer var över och det var äntligen julafton.
Över öppna spisen hängde våra sex julklappsstrumpor uppradade, precis som de gjort varenda julafton jag kan minnas. I USA får man sina julklappar i en stor strumpa på juldagens morgon, men i vår familj har vi alltid kört en kompromiss: Vi får julklappar på det svenska sättet på julaftons kväll, och dessutom får vi lite godis, en bok eller leksaker i julstrumpan på morgonen.
Ganska perfekt, egentligen.
Jag fick en ny Alex Rider-bok i min strumpa och skulle just gosa upp mig i soffan med den när det ringde på dörren.
”Vem sjutton kan det vara?” muttrade jag för mig själv. ”Jultomten?”
Medan jag var på väg ut till hallen hörde jag Petras dörr flyga upp, och sekunden efteråt närmade sig hennes steg i korridoren.
”Jag öppnar!” ropade hon.
”Fet risk!” sa jag över axeln. ”God jul, förresten!”
Vi hann fram till ytterdörren nästan samtidigt, och öppnade den tillsammans.
Jag vet inte riktigt vem jag hade väntat mig att få se. Moster Lili, kanske, eller möjligen Tim.
Men den som stod utanför dörren var en man i överrock och grå gubbkeps.
”God jul”, sa han. ”Peter och Petra, förmodar jag?”
Petra glodde surt på honom.
”Jaså, det är du”, muttrade hon. ”Slut på idéer, eller?”
Jag hade faktiskt ingen aning om vem mannen var. Eller, jag hade nog sett honom, men jag kunde inte minnas var.
”Kom in”, sa jag och sköt upp dörren. ”Ville du prata med pappa, eller?”
Mannen drog av sig kepsen och tog ett steg in genom dörren.
”Nej, det var er jag sökte”, sa han och höll fram en påse. ”Jag ville bara tacka för all hjälp.”
Petra tog påsen och och räckte den till mig.
”Varsågod”, sa hon. ”Vad är det?”
Mannen stoppade kepsen i rockfickan och log förläget. Det verkade inte som om han ville stanna.
”Böcker”, sa han. ”Som handlar om er.”
Jag vet inte exakt när det gick upp för mig vem mannen i överrocken var, men det tog sin lilla stund. Inte ens när Petra frågade varför han hade terroriserat oss hela december kopplade jag.
”Jag ber om ursäkt”, sa mannen. ”Det var enda sättet att se till att manuset kom fram till Olle utan att Lorelei Pumpian fick tag på det.”
”Men du var aldrig kidnappad, eller hur?” sa Petra.
Mannen log igen.
”Det beror på hur man ser det”, sa han. ”Eftersom Lorelei Pumpian trodde att jag visste var brödernas skatt fanns var jag tvungen att hålla mig undan.”
Jag tittade ner i påsen. Det var mycket riktigt böcker, och på omslaget till den översta stod Petra och Lucy i sina balklänningar vid relingen på en lyxkryssare. Figuren med bortvänt ansikte bredvid dem var förmodligen jag.
”Piraterna av Mårten Sandén”, läste jag och såg upp på mannen. ”Va, är du Mårten Sandén?”
Han nickade och pekade på påsen.
”Mina böcker om er ligger där”, sa han. ”Jag tänkte att ni kanske ville ha dem.”
Petra fnös till.
”Det är väl inte mer än rätt”, sa hon. ”Vi har ju kommit på allt som står i dem.”
Petra var sur en rätt bra stund, men hon stannade åtminstone kvar i hallen medan jag pumpade Mårten Sandén på tips om hur man skriver. Jag har faktiskt funderat på att bli författare ibland. Mårten sa att boken om Bröderna skulle bli den tionde boken om oss, och att han från början sagt att han bara skulle skriva tio. Men när jag berättade att Petra och jag skulle åka och hälsa på vår mormor och morfar i New York nästa sommar fick han något längtansfullt i blicken.
”Hm, en Petrinibok som utspelar sig på Manhattan”, sa han och gned sig om hakan. ”Det kanske vore något.”
”Du skulle bara våga följa efter oss till USA också!” sa Petra. ”Förresten har det ju fortfarande inte kommit någon lösning på din fåniga julkalender.”
Mårten såg förvånad ut.
”Va?” sa han. ”Kunde ni inte öppna filen?”
”Menar du första kapitlet av Bröderna?” sa jag. ”Jo, vi kom på lösenordet precis innan Lorelei Pumpian dök upp.”
Mårten Sandén drog på sig handskarna och öppnade ytterdörren.
”Då har ni fått lösningen också”, sa han. ”Bläddra fram till sidan tjugotvå, bara. God jul!"
24 | * |