TJUGOTREDJE DECEMBER
Det var dagen före dopparedagen och som vanligt hade Petra inte köpt en enda julklapp. Det verkade inte oroa henne speciellt mycket, men hon börjar väl bli van.
”Hörru”, sa jag när jag kom ut i Prinsessans reception efter frukost. ”Ville du gå och julhandla med Max?”
Petra svarade inte. Hon satt och stirrade på datorskärmen i portierslogen och verkade helt inne i något.
”Petra!” sa jag och plingade på den lilla klockan på disken. ”Ska du med, eller?”
Hon ryckte till och blinkade yrvaket mot mig.
”Va?” sa hon. ”Vem?”
”Max, din storebror”, sa jag, som till ett inte särskilt smart dagisbarn. ”Han har tagit ledigt för att kunna vara med oss idag. Vi ska gå till NK.”
Petra blinkade igen, och verkade plötsligt vara sitt vanliga jag.
”Okej”, sa hon. ”Jag borde kanske börja på julklappslistan.”
Det blev en riktig familjeshopping. Ja, Tim, Minoo, Lucy och Rickys flickvän Emma var också med förstås, men det coolaste var att alla sex syskonen Petrini var samlade. Jag minns inte när det hände senast.
Däremot mindes jag plötsligt varför det händer så sällan.
”Men, hallå!” sa Petra när vi vällde in genom dörrarna på NK. ”Vi måste dela upp oss. Vi kan inte myllra omkring som någon sabla hejarklack!”
”Visst”, sa Ricky. ”Jag ska till sportavdelningen. Vem hänger med?”
Emma följde med förstås, och Minoo. Helt otippat anslöt sig även Tim till sällskapet.
”Vi ska kolla på leksaker”, sa Rebecka och tog Juliet i handen. Det tyckte både Petra och Lucy lät kul, och så försvann de upp för rulltrappan.
Äntligen hade jag min favorit-storebror helt för mig själv!
”Jag har köpt nästan alla mina julklappar”, sa jag. ”Och det är gott om tid till middagen.”
Max nickade.
”Absolut”, sa han. ”Tänker du samma sak som jag?”
”Förmodligen”, sa jag. ”Mot bokavdelningen!”
Några av mina tidigaste minnen av Max är faktiskt från bokaffärer. På Manhattan finns det bokhandlar som är stora som hela varuhus, och ibland satt vi där hela söndagar. Man får sitta och läsa så mycket man vill, och Max brukade läsa högt för mig.
Det behövde han inte göra nu, men vi stod bredvid varandra ändå, framför hyllan med engelsk skönlitteratur. Mest läste vi på baksidan av böcker som såg intressanta ut, och ibland pratade vi lite om sådant vi hade läst.
Jag kunde faktiskt inte komma på något bättre sätt att tillbringa dagen före julafton.
”Ärade kunder”, sa en röst i högtalaren över oss. ”Varuhuset stänger nu. Var vänliga gå mot utgångarna.”
Max och jag såg på våra klockor exakt samtidigt.
”Stänger de?” sa jag. ”Klockan är ju bara två!”
I samma ögonblick ringde Max mobil. Medan han svarade kom ett nytt meddelande i högtalarna.
”Vi stänger tillfälligt på grund av en oförutsedd händelse”, sa den. ”Det finns ingen anledning till oro, och vi hoppas strax kunna öppna igen. På vägen ut kommer ni att passera en poliskontroll. Detta är en ren formalitet, och vi ber om ert förstående.”
”Poliskontroll?” sa jag. ”Vad sjutton har hänt?”
Max hade stängt mobilen och stod och stirrade tomt ut i luften.
”Vad som har hänt?” sa han. ”Min chef har blivit kidnappad. Det är henne de letar efter.”
23 | 24 | * |