SEXTONDE DECEMBER
Petra var och hämtade Lucy i Allhelgonakyrkan när jag ringde. Hon lyssnade tyst när jag berättade om mannen i björnskinnsmössa som skuggade Juliet och Tim.
”Släpp dem inte ur sikte”, sa hon. ”Jag ringer Olle, sedan kommer vi direkt.”
Med alla julklappsshoppare som myllrade på stan var det inte svårt att skugga någon. Problemen började när de gick in på Gleerups bokhandel.
Så fort mannen hade hunnit in genom dörrarna placerade jag Oskar framför skyltfönstret.
”Vänta här tills jag ringer”, sa jag. ”Om de kommer ut på den här sidan så ringer du mig, okej?”
Oskar såg nervös ut. Han är inte med i Hemliga ögat och han har inte spanat särskilt mycket.
"Men vad ska jag göra?" sa han.
"Låtsas kolla i skyltfönstret", sa jag. "Men egentligen kollar du stora ingången och den borta på gallerian."
”Måste jag stå här ensam?” sa han. ”Kan vi inte vänta tillsammans?”
”Gleerups har tre ingångar”, sa jag. ”Någon måste hålla koll på den till barnavdelningen.”
Det var ingen slump att jag lämnade Oskar vid huvudentrén och själv tog hand om ingången på Lilla Fiskaregatan. Jag känner min lillasyster och vet att hon ofta tar vägen genom Gleerups när hon ska hem.
Och mycket riktigt, snart kom Juliet och Tim ut från barnavdelningen. Men nu gick mannen i björnskinnsmössa i mitten och höll fast dem!
Mitt andra samtal till Petra var betydligt rörigare. Som tur var förstod hon genast hur allvarligt det hela var.
”Shit, vad läskigt. Kan du fortfarande se dem?”
”Klart jag kan”, väste jag. ”De går just runt hörnet till Grand.”
”Okej, häng på”, sa Petra. ”Lucy och jag är där inom en minut.”
Faktum var att de hann före Oskar, som bara skulle gå längs Lilla Fiskaregatan. Men andfådda var de.
”Gick de in på hotellet?” flämtade Lucy. ”Såg du dem?”
Jag nickade.
”Jag ser dem fortfarande”, sa jag och pekade in genom fönstret. ”De sitter vid hörnbordet i restaurangen.
Det var i och för sig bara Tim vi kunde se ordentligt, eftersom Juliet och mannen – som fortfarande hade sin stora pälsmössa på sig – satt med ryggarna mot oss.
”Det är något skumt med det här”, sa Petra sammanbitet. ”Olle borde vara här vilken sekund som helst. Jag går in.”
Jag tog tag i hennes jackärm och höll henne kvar.
”Nej, vänta här på poliserna”, sa jag. ”Om det är någon som ska gå in så är det jag.”
För en gångs skull bråkade inte Petra, och innan jag riktigt hann förstå vad jag höll på med gick jag över den mjuka mattan i Grand Hotels foajé. Restaurangen var ganska full och jag fick anstränga mig för att hålla blicken fäst på hörnbordet medan jag kryssade fram mellan borden.
Tim hade fått syn på mig, och jag gjorde tecken åt honom att vara tyst. Lite onödigt när det gäller Tim, kan man tycka, men han nickade omärkligt.
Jag stannade någon halvmeter bakom mannens rygg. Vad skulle jag göra nu? Nappa åt mig en kandelaber från grannbordet och fälla honom med en välriktad tjottablängare i pälsmössan?
Jag hann inte lösa detta kniviga problem förrän mannen verkade märka min närvaro. Oändligt långsamt strök han av sig mössan och vände sig om.
Jag drog efter andan när jag äntligen såg hans ansikte.
”D-du?” stammade jag kvävt. ”Men … Men det är omöjligt!”
15 | ||||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |