SJUNDE DECEMBER
Lund är inte jättestort och jag tröttnade på tråkiga köpcentra utanför stan redan när vi bodde i USA. Jag vill gärna kunna gå på en trottoar när jag ska handla, så Lucys förslag om att julshoppa i Malmö passade mig bra.
”Kommer Minoo och möter oss?” frågade jag för tredje gången när vi steg på Öresundståget. ”Jag hittar inte i Malmö.”
Lucy suckade och släppte förbi en tjock gubbe med resväska.
”Minoo står på stationen och väntar”, sa hon. ”Och Malmö är faktiskt bara en liten pluttstad jämfört med New York.”
Det hade hon ju rätt i, förstås, men New York är lättare att hitta i än vad de flesta tror. Åtminstone på Manhattan har gatorna nummer istället för namn, så ofta är det bara att räkna tills man kommer rätt. Det kan man ju försöka med i Malmö!
Minoo stod på perrongen, och vi såg faktiskt henne innan hon såg oss.
”Hallå”, sa Lucy. ”Nu är vi här.”
”Mm”, sa Minoo och skelade närsynt på sin telefon. ”Jag ska bara smsa Petra så hon vet var vi är.”
Jag sa ingenting, men jag tänkte att Minoo kunde sparat sina pengar. Petra hade redan meddelat att hon inte skulle ha tid att köpa några julklappar. Hon satt hos Olle hela eftermiddagarna istället, och försökte förgäves nästla sig in i utredningen om terroristen Salamandra. Som om Olle visste något om vad säkerhetspolisen gjorde. Och som om han i så fall hade berättat det för en trettonåring!
”Äsch, tusan!” sa Minoo när hennes nya mobil blippade till. ”Inga pengar på kortet.”
”Du kan skicka från min”, sa Lucy och sträckte fram sin slitna Nokia, men Minoo skakade på huvudet.
”Det är lugnt”, sa hon och grävde i fickan. ”Det satt ett kontantkort i när jag fick den. Jag kan använda det så länge.”
Hon fick iväg meddelandet till Petra, och vi gav oss ut i vimlet. Malmös centrum är ganska fint, och det finns många butiker som man inte hittar vare sig i Lund eller Stockholm. En av de bästa sakerna är att det fortfarande finns flera stora skivaffärer mitt i stan. Skivor har ju blivit billigt nu, så säkert hälften av min julklappslista bestod av musik.
”Vi kanske ska gå bort mot Gustav Adolfs torg”, sa Minoo. ”Där finns lite av varje och … Meh, kan du sluta blippa, Lucy?”
Hon såg surt på Lucy, som naturligtvis inte fattade ett dugg.
”Vadå?” sa Lucy och slog ut med armarna. ”Jag blippar väl inte!”
”Vad är det för ljud du gör, då?” sa Minoo. ”Det där som piper hela tiden!”
Nu hörde jag det också. Ett irriterande elektroniskt ljud som kom och gick.
”Fast jag tycker det kommer från din ficka, Minoo”, sa jag. ”Stängde du av mobilen när du hade bytt kort?”
Minoo himlade med ögonen och grävde i fickan.
”Det är ju inte jag”, sa hon och drog upp telefonen hon hade fått av Cyrus. ”Kolla själva, så får …”
Hon tystnade och tittade förvånat på mobilen.
Du har 173 nya meddelanden, stod det.
Medan vi stirrade på telefonens display blippade det igen, fyra snabba pip, och 173 ändrades till 177.
7 | 8 | 9 | 10 | |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |