TRETTONDE DECEMBER
”Men Juliet, klockan är bara fem i sex. Du lussade ju igår!”
”Hallå, den här ljuskronan kostade nästan hundra kronor! Vill ni inte ha valuta för pengarna, eller?”
Jag tände sänglampan.
Det lät som om de väsande rösterna kom från under min säng. Yrvaket böjde jag mig över sängkanten och tittade in i mörkret under mig. Det fanns ingen under sängen, förutom ett par ganska imponerande dammråttor.
Jag släckte lampan igen och tänkte efter så mycket min mosiga hjärna tillät.
Kunde dammråttor verkligen gräla?
”Nu tänker jag lussa för er, vare sig ni vill eller inte!”
”Men Juliet! Snälla!”
Nej, det var inte dammråttorna, och rösterna kom från korridoren. Jag hann vakna till så mycket att jag begrep att de tillhörde pappa och Juliet innan dörren vräktes upp.
Juliets ansikte såg riktigt hotfullt ut i det spöklika skenet från batteriljusen. Om hon inte hade varit min lillasyster hade jag helt klart blivit rädd.
”STIII-HILLA NAAAATT!” vrålade hon och blängde på mig under ljuskronan. ”HEEE-LIGA NAAATT!”
Mer blev det inte innan hon vände på klacken och marscherade vidare i riktning mot Petras rum. Pappa stod kvar på tröskeln med en korg pepparkakor över armen.
”Ledsen, Peter”, sa han. ”Jag kunde inte stoppa henne.”
Jag gäspade och lade mig ner igen.
”Det är lugnt”, mumlade jag. ”Jag kan nog somna om.”
”Ta lite pepparkakor”, sa pappa och öste upp en hög grisar och hjärtan på mitt nattygsbord. ”Om jag blir av med den här korgen har jag bara fjortonhundra stycken kvar!”
”Grattis, pappa”, grymtade jag och blundade. ”Bra jobbat.”
Ibland undrar jag faktiskt om jag är den enda normala människan i min familj. Kanske Rebecka också. Och Max förstås, men honom ser man inte så mycket av.
”Jag lägger din tidningsartikel på kläderna”, sa pappa och tassade mot dörren. ”Så att du inte glömmer den. Ifall det är viktigt.”
”Mmm, visst”, sa jag. ”God natt.”
Jag försökte somna om i flera minuter tills jag insåg att något störde mig. Vadå, min tidningsartikel? Hade jag skrivit en tidningsartikel?
Jag satte mig upp och tände sänglampan igen. Artikeln om Afrikas gruvor som Petra hade använt för att få Martinsson att skälla ut mig låg uppvikt ovanpå mina byxor.
”Men, ge upp!” stönade jag och petade ner tidningssidan i papperskorgen, där den hörde hemma.
13 | 14 | 15 | ||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |