TOLFTE DECEMBER
”Kan du lägga av, Petra?”
Lucys irriterade väsning hördes bort till min bänk, och jag förstod henne. Om jag hade suttit närmare hade jag själv sagt till Petra att sluta prassla med tidningen.
Jag vet inte vad Petra svarade, men prasslandet slutade i alla fall och sekunden efteråt hörde jag dem.
Ljusa barnröster som närmade sig i korridoren.
Tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp …
”Tipsa Olle”, muttrade Petra och skrev någonting i tidningen.
Den här gången hyssjade hela klassen, inklusive Mathiasson, på henne.
Resten av Luciafirandet gick faktiskt väldigt bra. Juliet sjöng solo i Staffan Stalledräng och alla var högtidliga och tysta.
Det var bara precis i slutet, när barnen var på väg ut, som Petra började tramsa igen.
”Peter”, väste hon bakom min stol, mitt i Stilla Natt. ”Peter, kolla på det här.”
Jag vände mig om och såg Petra sitta ihopkurad som en trädgårdstomte på golvet mellan min och Oskars bänk.
”Schh!”
Hon viftade med en utriven tidningssida. Prasslandet lät som åska mitt i allt det högtidliga.
”Men det är viktigt!”
Jag visste att enda sättet att få tyst på henne var att spela med, så jag tog tidningssidan och gjorde en grimas.
”Läs den”, väste Petra och började hasa tillbaka mot sin egen plats, fortfarande ihopkrupen. ”Otroligt spännande.”
När ljusen tändes igen var Mathiassons ilskna blick det första jag såg. Och naturligtvis hade den fastnat just på mig.
Jag bråkar faktiskt aldrig i skolan, men ändå får jag ofta skäll. Nittionio gånger av hundra är det Petras fel. Jag försökte tänka på det medan jag satt tyst och tog emot Mathiassons föreläsning om Hänsyn och Respekt.
Först när han var klar brydde jag mig om att kasta en blick på artikeln som Petra givit mig.
”Framtiden för Afrikas gruvor kan avgöras i Stockholm”, var rubriken.
Ilsket vek jag ihop den och knölade ner den i fickan.
Otroligt spännande, yeah right.
12 | 13 | 14 | 15 | |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |