FJORTONDE DECEMBER
”Peter!” sa moster Lili strängt. ”Du har inget mjöl på näsan!”
Hon sänkte den lilla digitalkameran och pekade mot mjölpåsen på diskbänken.
”Ja, ja, ja”, muttrade jag. ”Jag ska.”
När det är julbak hos vår moster Lili ska saker vara på ett visst sätt. När fotot tas ska alla ha mjöl på näsan, till exempel. Och egentligen tycker jag ju också det.
”Sådär”, sa jag och gned in en näve mjöl i hela ansiktet. ”Duger det?”
Lili skrattade.
”Du ser ut som Anckarströms vålnad”, sa hon. ”Det blir perfekt.”
Om man ska vara noga är Lili egentligen pappas moster, men det har de flesta glömt bort nuförtiden. Eftersom Lili och pappa är nästan lika gamla blir det ju bara fånigt. Dessutom kan ju en låtsasmoster vara moster åt till exempel Lucy, Oskar och Tim också, fast de inte ens är släkt med oss.
”Okej, nu tror jag att alla har fastnat”, sa Lili och torkade bort mjölet från kameran med en grytlapp. ”Sätt in den sista plåten i ugnen, Petra, så börjar vi på knäcken och marsipangrisarna.”
Även om vi bara har känt Lili sedan vi flyttade till Lund från New York är det redan många saker som har blivit tradition. Vi brukar till exempel sitta på samma stolar när vi dricker saft i bersån på somrarna, och vi står på samma platser i köket om vi lagar mat eller bakar. Så var det nu med.
Lucy och jag stod vid bänken invid fönstret, Petra, Juliet och Tim runt matbordet och Lili vid spisen. Vår klasskompis Oskar, som inte har varit med lika många gånger som vi andra, verkade ha hittat en egen plats i vrån intill skafferidörren.
”Men varför vill de inte lyssna på dig, Petra?” sa Oskar medan han spritsade kristyr på ett pepparkakshjärta. ”Jag tycker det låter som en jättebra teori.”
Petra skjutsade in de sista julkransarna i ugnen och suckade.
”Det tycker jag med”, sa hon. ”Men de gillar väl inte att ett barn överlistar hela poliskåren.”
Jag hade bara lyssnat med ett halvt öra när Petra berättade om sina misslyckade försök att bli inbjuden till Säpos spaningscentral. Faktum är att jag förstod stackarna på Säpo. Det var ungefär samma soppa om Salamandra, kidnappare och afrikanska gruvor som hon hade tjatat om hela veckan.
”Du måste vara försiktig Petra”, sa Lili och tömde en påse strösocker i en tjockbottnad kastrull. ”Det här är ingen lek.”
Petra satte händerna i sidan.
”Påstår du att Hemliga ögat leker?” sa hon. ”Tror du att vi lekte när vi fångade smugglare och kidnappare och juveltjuvar och MC-gäng, va?”
Lili böjde sig över kastrullen för att dölja sitt leende, men det gick inte så bra.
”Naturligtvis inte”, sa hon och hostade av hettan. ”Jag menar bara att den där Salamandra verkar väldigt farlig och att …”
En skrällande ringsignal från telefonen i serveringsgången avbröt henne, och hon gick för att svara.
”Lili har faktiskt rätt, Petra”, sa Lucy. ”Dessutom borde vi inte prata om det när Juliet och Tim är med. De kan faktiskt bli rädda.”
Juliet, som hade varit upptagen med att flottyrkoka klenäter, gav Lucy en road blick.
”Rädda?” skrockade hon och fiskade upp en gyllenbrun klenät. ”Yeah, right.”
Tim, som nästan aldrig ger ett ljud ifrån sig, fnissade också tyst under kepsen.
”Imorgon”, sa Lili från korridoren. ”Jag förstår. Nej, jag lovar att inte säga något.”
Man kunde nästan höra hur vi allihop spetsade öronen. Man blir så där när man har en deckarklubb. Allt som är hemligt blir liksom dubbelt så viktigt, vad det än är.
”Absolut”, fortsatte Lili. ”Men du måste berätta hur det gick. Ja visst, ring på mobilen så ska jag berätta var de är.”
Hon kom tillbaka in i köket med ett finurligt flin på läpparna. När hon märkte att vi tittade på henne allihop blev leendet ännu bredare.
”Vem var det du pratade med?” frågade jag oskyldigt. ”Var det pappa, eller?”
Lili log för sig själv och rörde i kastrullen.
”Nej, nej, inte alls så spännande”, sa hon. ”Det var bara jultomten.”
14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |