ARTONDE DECEMBER
”Har alla fått glögg? Nej, försök inte, Ricky. Du får julmust. Har alla VUXNA fått glögg? Reza?”
Pappa sprang omkring som en liten hustomte bland alla gäster som fyllde vårt vardagsrum. Först nu insåg jag hur många vi skulle bli under julen på Prinsessan – och då var ändå mer än en tredjedel frånvarande.
”Tack det är bra”, sa Reza, som är pappa till Minoo och Cyrus. ”Jag ska upp tidigt imorgon. Måste avsluta ett stort jobb innan helgen.”
När vi bodde på Prinsessan första gången jobbade Reza som portier på hotellet. Men egentligen är han arkitekt och var ganska berömd i Iran, där han växte upp. Det var svårt att hitta arkitektjobb i Sverige, men när han fick en plats som chef på ett stort byggföretag i Köpenhamn flyttade familjen till Malmö direkt.
”Saknar du Prinsessan, Reza?” frågade jag och hällde upp mer julmust åt honom och Minoo. ”Det måste kännas konstigt att byta jobb efter så många år.”
Reza log.
”Inte egentligen”, sa han. ”Jag saknar Cyrus. Vissa gäster, kanske.”
”Jag saknar alltihop som bara den”, sa Minoo dystert. ”Fast det ska bli kul att bo i vår gamla lägenhet!”
Jag tänkte att det nog INTE skulle bli särskilt kul för familjen att tränga ihop sig i den pyttelilla lägenheten innanför Prinsessans foajé igen, nu när de hade vant sig vid en mycket större lägenhet i Rosengård. Fast det gällde ju bara en vecka, i och för sig.
”Okej, lystring allesammans”, sa kriminalkommissarie Olle Jacobsson med hög röst. ”Har alla tittat på förslaget till rumsindelning?”
Olles fru Maj harklade sig.
”Jag ser här att jag ska dela hotellrum med norra Europas värste snarkare”, sa hon. ”Det avstår jag gärna från.”
Alla tittade på listorna som Olle hade delat ut för att se vem Maj skulle dela rum med.
”Ehm, hon menar mig”, sa Olle fåraktigt. ”Tja, det fanns visst ett enkelrum som kunde bli ledigt. Vet du hur det gick med det, Reza?”
Reza skakade på huvudet.
”Tyvärr”, sa han. ”Den där Durba verkar dyka upp trots allt.”
Petra, som hade suttit tyst mellan mig och Max och läst en tidningsartikel, såg plötsligt upp.
”Durba?” sa hon. ”Vem är det?”
”Någon handelsresande”, sa Reza. ”Han bokade tydligen rummet redan i somras.”
”Kilomoto Durba, heter han”, sa Minoo och tog en klunk julmust. ”Han är inte ens stamgäst.”
Jag såg att Petra och Max utväxlade en snabb blick och att Max viskade någonting innan han reste sig. Men sedan blev allt kaos när pappa kom in med en jättekorg nygräddade pepparkakor och skulle försöka truga på folk hela nävar.
”Ta så många ni vill”, kvittrade han. ”Jag orkar inte asa med dem till Stockholm ändå.”
Gästerna pratade i munnen på varandra om hur härligt det skulle bli att fira en riktig hotelljul i Stockholm, och det var faktiskt riktigt juligt även hemma hos oss. Förutom att Max stod i hallen och viskade i sin iPhone (som jag hade trott var en GPS-mottagare) och Petra satt tyst bredvid mig och stirrade ut i luften.
”Är det problem?” sa jag lågt.
Petra såg upp.
”Va?”
”Kände Max den där Durba, eller?”
Petra skakade på huvudet.
”Kilomoto Durba är ingen person”, väste hon. ”Det är en gruva i Kongo-Kinshasa.”
18 | 19 | 20 | ||
21 | 22 | 23 | 24 | * |