SJUTTONDE DECEMBER
Jag stod vid bordet i Grand Hotels matsal och bara stirrade på personen framför mig. Det var en ganska ung man, med mörkt hår, glasögon och ett brett leende som alla säger är ganska likt mitt eget.
”Max!” hojtade jag och kastade mig om halsen på min storebror. ”Vad sjutton gör du här?”
Max skrattade och kramade om mig.
”Jag som hade tänkt beta av er i tur och ordning”, sa han. ”Men Hemliga ögat lurar man tydligen inte så lätt.”
Max berättade att han hade kommit till Lund för att hinna träffa oss lite innan hans konferens i Stockholm började.
”Jag kommer visserligen att bo på Prinsessan, men tyvärr lär vi nog inte ses mycket ändå”, sa han. ”Konferensen har ett stenhårt schema, och ibland kommer förhandlingarna säkert att pågå hela natten.”
Petra, Lucy och Oskar hade sett Max omfamna mig genom fönstret och kom inrusande. Oskar berättade efteråt att Lucy hade trott att jag slogs med mannen i björnskinnsmössan!
Naturligtvis blev de gladare när de såg att det bara var Max som hade rövat bort Juliet och Tim. Speciellt Petra. Max är hennes favorit också, och när vi var yngre slogs vi nästan om honom. Det gör vi förresten fortfarande.
”Pax att dela rum med Max!” sa Petra när vi hade beställt in efterrätter och varm choklad.
”Nej, det skulle ju jag göra!” tjöt Juliet.
”Men jag då?” sa jag besviket. ”Jag är ju faktiskt hans lillebror!”
Max höll upp händerna för att lugna oss.
”Tyvärr kan jag inte dela rum med någon av er”, sa han. ”Jag måste bo med min livvakt.”
Jag skrattade till, men det fastnade i halsen när jag såg Max min. Han var helt allvarlig. Nästan lite sorgsen.
”Livvakt?” sa jag. ”Vad menar du? Är du i fara på något sätt?”
Max försökte naturligtvis prata bort det, och sa att alla deltagare hade livvakter under konferensen, men Petra avbröt honom.
”Det är för att du är sekreterare åt ambassadör Mutombo, eller hur?” sa hon. ”För att hon bekämpar vapenhandeln?”
Max tystnade och såg på Petra.
”Det finns inte så mycket jag kan säga om det, Petra”, sa han. ”Förutom att du äntligen verkar ha börjat göra dina läxor.”
Petra nickade.
”Jag har läst på om Salamandra och hans kumpaner också”, sa hon. ”Så jag förstår mycket väl att ni behöver livvakter.”
Den här gången sa Max ingenting alls på en lång stund. Till slut boxade Petra till honom på axeln och tog en sked chokladmousse.
”Men oroa dig inte, Max”, sa hon. ”Jag kommer att hålla ett öga på er, dag och natt.”
15 | ||||
17 | 18 | 19 | 20 | |
21 | 22 | 23 | 24 | * |