FEMTONDE DECEMBER
Det påstås att en skolvecka ska ha fem dagar, varken mer eller mindre. Det kanske stämmer för det mesta, men sista veckan innan jullovet kändes minst dubbelt så lång. Dessutom segade sig dag-uslingarna fram som förkylda sniglar i sirap.
Oskar och jag försökte fördriva tiden med att handla julklappar. Inte för att vi köpte så mycket, men vi drog i alla fall omkring i affärerna och snackade tills de stängde. Alltid något.
”Skulle Lucy gå på kören ikväll?” frågade Oskar när vi gick in på Åhléns för tredje gången den eftermiddagen.
Jag kände hur det knottrade sig på ryggen.
”Jag frågade om hon inte kunde strunta i de sista repetitionerna”, muttrade jag. ”Men det ville hon inte.”
”Vad konstigt”, sa Oskar och fingrade på en morgonrock. ”Hon missar väl ändå konserten?”
Jag nickade.
”Den är kvällen efter att vi har kommit fram till Stockholm”, sa jag. ”Hon sa att det inte gjorde något. Hon sa att hon övade inför genrepet.”
Oskar hängde tillbaka morgonrocken och provade en badmössa med blommor av rosa plast.
”Det kanske är repetitionerna hon gillar”, sa han. ”Åtminstone har hon knappt missat en enda sedan den där nya organisten kom.”
Jag nickade igen och ett svagt morrande kom ur min hals.
”Lazlo, eller vad han heter”, fortsatte Oskar, som inte verkade ha hört morrandet. ”Du vet, han som alla tycker är så snygg.”
Ända sedan den unge Lazlo Kowalski fick jobbet som organist och körledare i Allhelgonakyrkan hade alla i flickkören varit väldigt noga med att gå på repetitionerna. Det var som om Lazlos långa mörka hår, blixtrande svarta ögon och vampyrbleka ansikte på något märkligt sätt gjorde dem flitigare.
”Jag tycker han är smörig”, sa Oskar. ”Fast alla tjejerna verkar nästan kära i honom.”
Jag hade frågat Lucy flera gånger vad det var som var så himla speciellt med Lazlo, men varje gång suckade hon bara och log drömmande.
”Ja, fy bubblan”, sa Oskar. ”Om Petra hade fortsatt i kören hade jag varit grymt svartsjuk. Tur man slipper oroa sig.”
Den här gången kunde jag inte ens morra, men om jag hade kunnat få fram någonting begripligt skulle jag försökt lugna tanten framför oss. Hon stannade hela tiden och sneglade misstänksamt på sin shoppingväska. Det schysstaste hade naturligtvis varit att berätta att det inte alls var något fel på hjulen på hennes väska.
Det var mina tänder som gnisslade.
”Kolla”, sa Oskar när vi kom ut på Stora Södergatan. ”Där är ju Juliet och Tim!”
Han pekade snett över gatan, och jag såg direkt att han hade rätt. Min lillasyster kom skuttande uppför den andra trottoaren i den vita fuskpälsen som hon har ärvt av Rebecka. Tim knatade på bredvid henne, gravallvarlig i sin keps och pyttelilla gubbrock.
Jag hade redan lyft handen och öppnat munnen för att ropa på dem, när jag såg mannen.
Han var lång och smal och gick ett par meter bakom Juliet och Tim, noga med att hålla avståndet. Först kunde jag inte sätta fingret på varför han verkade så bekant.
Men så plötsligt förstod jag.
Mannen som skuggade Juliet och Tim bar en stor, svart björnskinnsmössa och höll en GPS-mottagare i handen.
15 | ||||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | * |