TJUGONDE DECEMBER
Jag hade trott att det skulle bli ganska mysigt att åka nattåg, men jag hade fel.
Det var SJUKT mysigt!
Petra, Lucy och jag skulle dela en fyrbäddskupé med Minoo, och det första vi såg när tåget rullade in i Lund var Minoo som hoppade upp och ner i sin randiga pyjamas innanför tågfönstret.
”Snabba er!” tjatade hon medan vi släpade ombord våra väskor. ”Jag vill äta chips och berätta spökhistorier!”
Det blev naturligtvis lite tjafs med föräldrar om tandborstning och chipsätande och annat, men så fort de vuxna hade gått in till sina kupéer funkade allt bra.
”Undrar hur Juliet och Tims kupé ser ut”, sa jag och korkade upp en Dr Pepper i överslafen. ”De har väl kristallkrona och en butler som häller upp läsken.”
Minoo stirrade på mig från den motsatta sängen.
”Va?” sa hon. ”Vad snackar du om?”
Vi fick berätta för henne om Tim och hans osannolika förmåga att leva lyxliv på en sexårings veckopeng, och ju mer vi berättade, desto större blev Minoos ögon.
”Shit, en förstaklasskupé!” sa hon. ”Kan vi inte sticka bort och kolla på den?”
Det hade vi förstås tänkt göra i alla fall, men nu verkade vara en lika god tidpunkt som någon. Vi drog på oss morgonrockarna, tog med en Daim som muta om de skulle trilskas, och gav oss av mot förstaklassvagnen.
En annan sak som jag trott om nattåg var att de är långa. Jag hade fel där också.
De är SJUKT långa!
Efter fem minuters promenad genom oändliga korridorer hade vi fortfarande inte sett röken av någon förstaklassvagn. Däremot hade Lucy och Minoo tryckt i sig mut-Daimen.
”Amen, tusan också!” muttrade Petra. ”Lucy, ring och fråga var de är.”
”Ring själv”, sa Lucy med munnen full av choklad. ”Jag tog inte med min mobil.”
”Inte jag heller”, sa Petra. ”Då får du ringa, Peter.”
Jag vände ut på mina morgonrocksfickor för att visa att de bara innehöll chipssmulor och fickludd.
”Minoo, du tog din mobil”, sa Lucy. ”Det såg jag.”
Minoo höll tvekande fram sin svindyra telefon mot henne.
”Du får ringa”, sa hon. ”Jag törs inte använda den längre.”
”Vadå?” sa Petra. ”Varför inte?”
Så Minoo fick berätta om de hundratals sms:en hon hade fått när vi skulle julshoppa i Malmö. Hon hade inte rört mobilen sedan dess, och nu hade hon glömt vilket SIM-kort som var hennes eget.
”Ameh”, sa Petra. ”Det är väl bara att räkna ole-dole-doff!”
Minoo gav henne telefonen och båda de små korten. Petra räknade snabbt ole-dole-doff och ploppade i det ena.
”Sådär”, sa hon och tryckte på on-knappen. ”Jag ringer Tim, för det är ändå alltid Juliet som svarar, och hon …”
Med en förvånad min drog hon bort luren från örat.
”Vad var det för blipp?”
Minoo drog efter andan.
”Nej, ett sms!” viskade hon skrämt. ”Du tog fel kort!”
Två snabba blipp till hördes och Minoo hjälpte Petra att bläddra fram meddelandena.
”Shit, de är skickade precis nu!” viskade Minoo. ”Vad ska vi göra?”
”De är på engelska”, sa Petra tankfullt. ”Var det så förra gången också?”
Vi nickade.
”Men läs då”, sa Lucy otåligt, ”Vad står det?”
Petra höll telefonen närmare ansiktet och läste. Jag kunde inte vara helt säker i korridorens svaga nattbelysning, men det såg faktiskt ut som om hon bleknade.
”I det första står det: Så du är ombord i alla fall”, sa hon. ”Och i det andra: Stanna där du är. Jag kommer med detsamma.”
20 | ||||
21 | 22 | 23 | 24 | * |