NITTONDE DECEMBER
Jag hade lovat att komma på Lucys generalrepetition med kören, så naturligvis skulle jag gå dit. Men för det första var det en ganska dum kväll, eftersom vi skulle med nattåget direkt efteråt och jag var tvungen att ha bagaget med till Allhelgonakyrkan.
Och för det andra hade jag ingen lust att träffa den där smörarkingen Lazlo Kowalski mer än absolut nödvändigt. Fast det var ju i och för sig en anledning att gå dit – jag har ännu mindre lust att låta min flickvän träffa smörarkingar när inte jag är med.
”Vad bra att du packar redan, Peter”, sa pappa. ”Där ser du, det är skönt att inte vara ute i sista minuten.”
”Det här ÄR sista minuten!” flåsade jag medan jag hoppade jämfota på min överfulla resväska. ”Jag måste hinna köpa blommor också.”
Det lustiga med min pappa är att man aldrig vet hur han ska reagera. Man blir faktiskt nästan alltid förvånad. Det blev jag nu också.
”Va?” sa jag när mamma och pappa kom in på mitt rum, just som jag packade ner neccessären i min skolryggsäck. ”Ska ni med allihop?”
”Ja, det blir väl trevligt?” sa pappa. ”En liten konsert innan nattåget.”
”Och Tim älskar orgelmusik”, pep Juliet från dörröppningen. ”Han har en riktig elorgel hemma, med olika färger på tangenterna.”
Tim nickade energiskt för att intyga att detta var sant.
”Ja, ja”, suckade jag. ”Det är ju bara ett genrep, så det finns väl några platser lediga.”
”Jättebra!” sa pappa. ”Då ringer jag Olle och Maj och Lili så kan de också komma.”
Till slut var vi ett helt litet första-majtåg som gick uppför Bredgatan med väskhjulen knattrande mot kullerstenarna. De enda som saknades av julfirarna på Prinsessan var Minoo och hennes föräldrar som skulle hoppa på nattåget i Malmö.
Petra och Oskar gick på var sin sida om mig och pratade hela tiden. Det var någonting om hur tråkigt det var att Oskar inte kunde följa med till Stockholm, trots allt. Som tur var slamrade Petras väska så mycket att jag slapp höra vad de sa. Visst, jag tyckte också det var synd, men jag var inte på något vidare humör.
Inte blev det bättre när vi kom in i kyrkan, eftersom det första jag såg var Lucy och smörarkingen själv som stod och pratade. För tusende gången undrade jag vad det egentligen var alla tjejer såg i Lazlo Kowalski. Okej, han har mörkt hår och bruna ögon, men det har väl jag med! Och när jag grimaserar riktigt mycket kan jag också få fram sådana där smilgropar i kinderna.
Så det så.
Konserten var i alla fall väldigt fin. Lucy sjöng solo och kören lät som änglar. Enda intermezzot var när organisten inte fick igång basregistret på kyrkorgeln, och Tim fick gå fram och visa, men annars var det hela mycket lyckat.
Efteråt samlade vi ihop alla våra väskor igen och började gå mot stationen. Lucy krokade arm med mig, och det fick mig att må lite bättre.
”Vad kul det ska bli att komma tillbaka till Prinsessan”, sa hon. ”Och alla trevliga människor som kommer att vara där!”
Jag kastade en blick över axeln och såg Lazlo Kowalski komma ut på trappan och tända en cigarrett. Naturligtvis hade han en svans av mammor och gymnasiesopraner efter sig.
”Och alla otrevliga som INTE kommer att vara där”, sa jag och kramade Lucys arm. ”Det är ju det bästa av allt!”
19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | * |