TJUGOFÖRSTA DECEMBER
Vad skulle vi ta oss till?
Ingen av oss visste. Vi stod där som paralyserade, fångade i en tågkorridor, medan mannen i björnskinnsmössa snabbt närmade sig.
”Fort!” sa Lucy. ”Vi springer tillbaka till kupén och låser in oss!”
Petra skakade på huvudet.
”Vi springer bara rakt i armarna på honom”, sa hon. ”Rent statistiskt är chanserna bättre om vi fortsätter framåt.”
Rent statistiskt hade hon förstås rätt. Vi hade gått igenom så många vagnar att det inte rimligtvis kunde finnas så många framför oss.
”Stängde du av telefonen, Petra?” kved Minoo över axeln.
”Så klart inte”, sa Petra. ”Jag vill hitta honom.”
”Hitta honom?” sa jag. ”Han jagar ju oss!”
Petra suckade.
”Och om vi stänger av telefonen så tappar han ju bort oss”, sa hon. ”Jag vet ett bättre sätt.”
Hon förklarade snabbt sin plan. Vi skulle lämna telefonen någonstans i korridoren och gömma oss på toaletten. När mannen kom skulle vi få en ordentlig titt på honom.
”Och om han upptäcker oss är det bara att låsa in sig och trycka på larmknappen”, sa Petra. ”Lätt som en plätt.”
Varken Lucy, Minoo eller jag tyckte det lät särskilt lätt, men en toalett var åtminstone bättre än mitt i korridoren.
”Detta är nog faktiskt förstaklassvagnen”, sa Lucy. ”Det ser annorlunda ut här.”
Hon hade rätt. Den här korridoren såg faktiskt lyxigare ut än de andra, och toalettdörren var av riktigt trä.
”Okej, ställ er vid toaletten”, sa Petra. ”Jag lägger telefonen på papperskorgen där. När jag ser honom komma låser vi in oss.”
Vi gjorde som hon sa. Min pyjamas var alldeles genomsvettig och jag hade börjat huttra.
”Peter, här är låskortet”, viskade Lucy. ”Du får öppna.”
Jag nickade och tog emot det smala plastkortet som fungerade som nyckel till både vår kupé och toaletterna. Min hand var så svettig att jag knappt fick grepp om det.
”Okej”, väste Petra bortifrån dörren till nästa vagn. ”Nu kommer det någon. Göm er!”
Jag fumlade in kortet i toalettlåset och tryckte ner handtaget.
”Men öppna då!” sa Lucy, en milimeter från mitt öra. ”Skynda dig!”
Jag tryckte ner handtaget igen, men dörren var låst.
”Kortet funkar inte”, stammade jag. ”Dörren är låst!”
Petra vände sig om.
”Vad pysslar ni med?” väste hon ilsket. ”Han kommer ju!”
Vår enda chans var att fortsätta framåt. Jag puffade Lucy och Minoo framför mig, bort från mannen som snart skulle få syn på oss.
”Hjäälp!” kved Minoo, ganska högt. ”Mamma!”
Kupédörren intill oss slogs upp och ett rufsigt huvud stack ut.
”Vad är det för liv mitt i natten? Sabla ungdomar, kan man inte få sova ifred?”
Jag har nog aldrig blivit så glad åt att se min lillasyster förut.
”Juliet, du måste släppa in oss!” sa jag och puttade in Lucy och Minoo genom kupédörren. ”Det gäller liv och död!”
Bakom mig placerade Petra mobiltelefonen på papperskorgens lock och tassade efter oss.
”Så där”, sa hon och slank in efter mig. ”Nu ska vi se hur han ser ut.”
Jag hörde dörren mellan vagnarna öppnas, och i samma ögonblick blev allt svart.
”Tusan!” väste Petra. ”Vart tog han vägen?”
Det visste jag naturligtvis inte.
Allt jag visste var att silluetten av en björnskinnsmössa plötsligt avtecknade sig mot fönstret mellan sängarna.
Mannen måste på något sätt ha lyckats ta sig förbi oss. Han var inne i kupén!
Lucy och Minoo måste ha fått syn på honom samtidigt. Åtminstone skrek de exakt samtidigt, och i nästa sekund kom ljuset tillbaka.
21 | 22 | 23 | 24 | * |