TJUGOANDRA DECEMBER
”Amen, snälla nån!” sa Juliet. ”Det såg ni väl att det var Tim.”
Jo, nu såg vi förstås att det var en mycket yrvaken Tim, klädd i bamsepyjamas och björnskinnsmössa, som satt och dinglade med benen från överslafen. Men när han bara hade varit en mössförsedd skugga i mörkret hade det minsann inte varit så lätt att se.
Lucy, Minoo och jag var fortfarande för darriga för att kunna svara, så vi bara ruskade på huvudena. Petra verkade inte heller så tuff, men hon kunde åtminstone prata.
”Varför har han den där sabla mössan på sig mitt i natten?” sa hon. ”Var har han fått den ifrån?”
”Lånat den av Max, så klart”, sa Juliet. ”Och alla kan faktiskt behöva lite ombyte ibland.”
Det kunde hon förstås ha rätt i. Jag hade nog aldrig sett Tim utan sin tweedkeps förr – inte ens när han sovit över hos oss, eftersom han bär kepsen dygnet runt.
”Shit, vad fint här är!” sa Minoo plösligt.
Ända sedan vi kom in i kupén hade jag varit för skärrad för att kolla hur den egentligen såg ut. Men nu såg jag. Det såg mer ut som ett trippel-lyxhotell med extra allt än som ett tåg!
”Men …” stammade jag. ”Hur fick ni tag på det här?”
”Vilken, kupén?” sa Juliet. ”Äh, det är väl en vanlig förstaklasskupé, bara.”
Lucy skakade på huvudet.
”Jag har åkt första klass med mamma och Gubben”, sa hon. ”Det brukar INTE se ut så här.”
”Nähä”, gäspade Juliet. ”Då hade vi väl tur då.”
Jag såg på klockan. Hon var nästan midnatt.
”Okej, förlåt att vi väckte er”, sa jag. ”Vi hade godis med oss, men Lucy och Minoo åt upp det.”
Juliet såg genast piggare ut. Hon gör ofta det när någon nämner godis.
”Vi har massor med godis”, sa hon. ”Vill ni ha?”
Det ville vi så klart, och det blev faktiskt en riktigt trevlig kväll, trots allt. När vi äntligen kom iväg var klockan fem över ett.
”Okej, vänta här”, viskade Petra och öppnade dörren. ”Jag ska kolla så att kusten är klar.”
Det var den, och vi kom tillbaka till vår kupé utan att springa på en enda skurk. Jag vet inte hur det var med de andra, men jag somnade i alla fall bums och vaknade inte förrän vi var framme i Kungliga huvudstaden.
Cyrus hade verkligen förberett julen in i minsta detalj. Från att han hämtade oss på Centralen hade vi blivit omhändertagna som bebisar, med frukost, fika, lunch, fika, middag och fika igen. Nu var det kväll och vi låg och pustade ut på Petras och Lucys rum alla fyra.
”Fy fabian, vilka goda mackor han hade gjort”, suckade Lucy. ”Jag tror jag måste sova lite innan kvällsmaten.”
Jag kände mig också trött efter all mat, men Petra var på deckarhumör. Då brukar det smyga sig med att få sova.
”Så GPS-telefonen och SIM-kortet kom härifrån”, sa hon och skrev något i sin anteckningsbok. ”Visste Cyrus vem som hade glömt den?”
”Han kom inte ihåg”, sa Minoo. ”Någon som smet från räkningen hade glömt den på rummet.”
”Vet du vilket rum?” frågade Petra. ”Var det möjligen nummer tjugofyra?”
Jag stönade.
”Petra, lägg av”, sa jag. ”Det är inget mystiskt med rum tjugofyra, eller med den där gubben som ska bo i det. Du inbillar dig bara.”
Petra såg stött ut.
”Att man inte råkar ha bevis ännu betyder inte att man inbillar sig”, sa hon. ”Jag tänker i alla fall stanna uppe och ta mig en titt på den där Kilomoto Durba när han kommer.”
”Gör du det”, sa jag och rullade över på mage. ”Cyrus sa att han inte skulle checka in förrän sent.”
Efter kvällsmaten spelade vi spel och lade pussel i sällskapsrummen hela kvällen, och det kändes faktiskt som julafton redan. Det enda som var lite tråkigt var att Max var tvungen att vara på sin konferens, men han hade lovat att vi skulle gå ut på stan och julhandla nästa morgon. Och alla andra som jag ville fira jul med satt ju faktiskt där i de stora rummen ut mot Drottninggatan, som Cyrus hade pyntat så att de liknade något från Disneyland.
Några timmar senare, ungefär samtidigt som Lucy och jag började gäspa, lyfte Petra huvudet och lystrade som en jakthund.
”Nu hörde jag hissen”, väste hon. ”Det måste vara Kilimoto Durba som äntligen kommer!”
Egentligen var jag inte så nyfiken, men jag följde med ut i receptionen i alla fall. Cyrus stod och pratade med en mesig liten farbror i grön lodenrock vid disken. På golvet framför dem stod en rullstol med en otroligt gammal tant, klädd i päls och inlindad i sjalar. Det enda man såg av henne var nästippen och ett par gråa lockar under mössan, men av ställningen att döma sov hon redan djupt.
”Det är alltså min mor, Mrs Durba, som ska bo här”, sa mannen på engelska. ”Själv sover jag hos vänner och hämtar henne tidigt imorgon bitti. Mor vill gärna gå i julottan på Skansen.”
Cyrus räckte mannen nyckeln till rum tjugofyra och lovade att ta väl hand om hans mor.
”Det blir nog inga problem”, sa mannen. ”Hon brukar sova så gott när jag har stoppat om henne, så.”
Damen i rullstol och hennes mesige son försvann upp i hissen och Petra stirrade fånigt efter dem.
”Men …” sa hon. ”Är Kilimoto Durba en gammal tant?”
”Låt inte så besviken”, sa jag. ”Jag tyckte hon såg ut som en riktig hårding.”
Lucy fnissade.
”Snacka om det”, sa hon. ”Hon hade säkert en handgranat i mössan.”
”Bry dig inte om dem, Petra”, sa Minoo tröstande och puffade Petra i riktning mot sällskapsrummen. ”Man kan inte ha rätt varje gång.”
22 | 23 | 24 | * |