Piraterna

Kapitel 1

Det är inte långt mellan vår lägenhet på Lilla Fiskaregatan och Lunds Centralstation, men ibland kan trehundra meter kännas som en världsomsegling.
Åtminstone om det är mitt i juli, trettiotvå grader varmt och man har sjukt mycket bagage.
"Det går inte, Peter", flämtade min flickvän Lucy bredvid mig. "Adjö, och tack för allt."
Min tvillingsyster Petra som kämpade med sin resväska några meter längre fram på trottoaren vände sig om. Hennes lockiga svarta hår, precis lika omöjligt att kamma som mitt, var genomsvettigt och klibbade i pannan.
"Lägg av, Lucy", sa hon. "Man ser ju bussen härifrån!"
Jag skuggade ögonen med handen och kisade längs Bangatan som skimrade i solgasset. Petra hade rätt, den gula SkåneExpressen stod redan på sin plats framför gamla godsterminalen.
"Du vill väl inte missa Kiviks marknad?" sa jag och lyfte Lucy under armarna. "Eller Rulle och Rositas fest! Tänk på din fina klänning!"
Lucy stretade emot som en gammal get och ruskade på sitt långa blonda hår.
"Åk ni, jag lägger mig här", sa hon sorgset. "Farväl."
Hon började sätta sig ner på trottoaren med ryggsäck och allt och jag fick ta i så jag stönade för att hålla henne på fötter.
"Men tänk vad skönt det blir att komma ombord", pustade jag. "Sätta på fläkten och öppna en härlig, kall …"
"Akta!" skrek Petra.
Jag hann precis få en skymt av den välklädda kvinnan på cykel som kom farande mot oss innan hennes styre tjongade till Lucys ryggsäck.
"Uff!" sa Lucy och föll rakt i famnen på mig.
Inte för att jag har något emot att krama Lucy - vi är ju trots allt tillsammans - men jag kramas gärna i lite lägre hastighet. Och utan ryggsäck. Nu blev min redan dåliga jämvikt plötsligt direkt katastrofal och sakta började jag falla baklänges.
"Flytta på er så man kommer fram!" fräste kvinnan över axeln.
Jag kunde inte se vad det var jag föll mot, men av Lucys ansiktsuttryck att döma var det ingenting bra. Restaurang Fellinis skylt virvlade förbi på husväggen ovanför mig, och i nästa sekund kraschade min ryggsäck ner bland tallrikar och glas på ett av borden på trottoarserveringen.
"Är du inte klok?" vrålade Petra.
Jag skulle just berätta för henne att jag inte hade så himla mycket att säga till om i saken när jag insåg att det inte var mig hon skällde på.
"Du kan väl för hellskotta inte cykla på trottoaren, heller!" skrek Petra till kvinnan, som var på väg mot henne.
Kvinnan saktade inte ens in. Hon bara gjorde en gir, mellan Petra och en barnvagn, och fortsatte trottoaren fram i samma fart.
"Spring och lek polis någon annanstans!" skrek hon tillbaka.
En servitör kom springande från restaurangen och hjälpte mig på fötter. "Hur gick det?" sa han oroligt. "Slog du dig?"
Jag kände efter, men inga ben verkade vara brutna.
"Det är lugnt", sa jag.
Som tur var hade det inte suttit någon vid bordet som jag massakrerade. Det värsta som hade hänt var att ett vinglas gått sönder och att min ryggsäck fått ett par spaghettifläckar på locket. Servitören hjälpte mig att torka av dem och viftade bort mina ursäkter.
"Jag såg att det inte var ditt fel", sa han. "Hon cyklade för fort."
Petra var fortfarande arg när vi klev på bussen. Hon kramade sin plånbok som om hon hade velat strypa den.
"Det är baske mig inte klokt", sa hon. "Varenda människa verkar ha fått för sig att trottoarerna är cykelbana!"
Lucy, som alltid brukar piggna till av lite glaskrossning, stack ner sitt kort i automaten framför chauffören och spejade bakåt i bussen.
”Wow, kolla! Det är ledigt längst bak!”
Petra grymtade.
”Visst!” sa hon och körde ilsket ner sitt kort i automaten. ”Byt ämne, bara! Låtsas som om det regnar!”
Jag blundade. Efter tre veckor av stekande sol lät det faktiskt rätt skönt med regn. När jag hade fått min biljett var Lucy redan framme vid det långa sätet längst bak i bussen.
"Det är faktiskt rätt läskigt att cykla på gatan", sa hon över axeln. ”Det är väl inte konstigt om man använder trottoaren när det är så mycket bilar överallt.”
Petra klampade ifatt henne.
"Du, min lillasyster törs cykla på gatan", grymtade hon och vräkte upp sin resväska på bagagehyllan. "Och hon är sju år!"
"Jag vet hur gammal Juliet är", sa Lucy och kastade upp först sin och sedan min ryggsäck efter väskan.
Petra dunsade ner på ett säte i hörnet och vred på fläkten i taket för fullt. Vi satte oss ner bredvid henne.
"Såg ni hur nära kärringen var att köra på barnvagnen?" sa Petra och måttade ett par centimeter med fingrarna. "Så här nära!"
Jag suckade och vred på min fläkt jag också.
"Shit, vad du tjatar", sa jag. "Det gick ju bra."
"Den här gången, ja!" sa Petra. "Nästa gång välter hon barnvagnen istället för dig."
Hon fortsatte prata om hur fegt det var att cykla på trottoarerna och att vi minsann aldrig hade cyklat på trottoaren ens när vi bodde på Manhattan. Det var i och för sig sant. Både jag och Petra lärde oss cykla på West 79th Street där vi växte upp, och ibland cyklade vi ända ner till vår mormor och morfar som bor mer än tjugo kvarter söderut. Och aldrig på trottoarerna. Men för det första är det inte så farligt att cykla i New York som många tror, och för det andra åkte vi mycket oftare tunnelbana och buss än vi cyklade.
Lucy suckade och drog upp en jättelik flaska hallonsaft ur sin plastpåse.
"Petra, vi har faktiskt sommarlov", sa hon. "Måste vi diskutera trafikregler?"
"Ja, det måste vi!" fräste Petra. "Trafikregler är viktiga! Det handlar om rätt och fel!"
Lucy tog en klunk av saften och räckte den till mig.
"Äh, sånt beror väl på vad man tycker", sa hon och rapade högt.
"Det gör det inte alls!" sa Petra.
Jag tog ett par klunkar av den kalla saften och räckte tillbaka flaskan till Lucy. Hon himlade med ögonen och blinkade åt mig. Jag blinkade tillbaka och fnissade.
"Om de starka bara kan göra som de vill så har de svaga ingen chans", sa Petra, lite tystare.
Efter det lade hon armarna i kors över bröstet, stirrade ut genom rutan och teg. När hon blir sådan är det lika bra att lämna henne ifred.
Lucy och jag hade lagt allt vi skulle behöva på bussresan i samma plastpåse och det pirrade behagligt i magen när jag tog en titt i den. Högst upp låg två nya Sivar Ahlrud-böcker om Tvillingdetektiverna - eller nya och nya, de var nog från femtiotalet, men jag hade i alla fall inte läst dem. Lucys mamma har typ tjugo stycken på vinden. Under böckerna skymtade en Sydsvenskan, en nästan full chipspåse, en fånigt stor chokladkaka, två påsar bilar och min iPod.
Tänk att så mycket lycka kan rymmas i en helt vanlig plastpåse!
”Vilken dag är Rulles och Rositas fest?” sa Lucy.
”Vet inte”, sa jag och drog upp Sydsvenskan ur påsen. ”Men det var en lång artikel om det idag.”
Rulle Ståhlbeck och hans nyblivna fru Rosita är gamla kompisar till oss. Sedan några veckor var de på lyxkryssning från Spanien till Stockholm och när de passerade Vitemölle var vi bjudna på fest ombord. Vi har inte sett dem på ett tag, men vi räddade faktiskt Rulle från att bli kidnappad medan de fortfarande var studenter i Lund. Nu för tiden bor Rulle och Rosita i Barcelona och driver en teater som heter Teatro Stubin.
Det fanns visserligen en notis i Sydsvenskan om att kryssningsfartyget skulle stanna till för en fest utanför Österlens kust, men artikeln jag hade sett visade sig handla om en annan stor båt som hade sökt nödhamn på Bornholm
”Lyckans Rulle och Rosita”, sa Lucy och kastade en snabb blick på tidningen. ”Jag vill också åka på lyxkryssning!”
”Man måste ha ett Apex Platinum-kort för att ens få vara med på själva resan”, sa jag. ”Och det kan du ju drömma om.”
Lucy lyckades klämma in sitt huvud mellan mitt ansikte och plastkassen.
”Du, jag ska ha typ hundra lyxiga kreditkort”, sa hon och kikade ner i påsen. ”När jag blir filmstjärna och jätterik.”
”Bli inte ledsen nu, Lucy, men det kanske dröjer några år till dess”, sa jag medan hon manövrerade ner en lång arm i påsen. ”Kan du fatta hur mycket bara våra biljetter till festen måste ha kostat?”
Lucy funderade en stund och öppnade chipspåsen.
”Jag fattar”, sa hon dystert och körde in en näve chips i munnen. ”Fast elva små lyxbiljetter är väl en kiss i Nilen för Rulle.”
Rulle Ståhlbeck är fortfarande ganska rejält rik, men när vi lärde känna honom var han mångmiljardär. Det går knappt att förstå, men han hade faktiskt flera tusen miljoner svenska kronor på banken. Rulle var arvtagare till ett stort företag som hans pappa hade startat, men han skänkte bort det mesta sedan. Han behöll bara pyttelite till sig och Rosita - hundra miljoner, eller så.
”Sluta sura nu”, sa jag. ”Vi får ju komma ombord under festen i alla fall.”
Lucy sken upp och räckte mig chipspåsen.
”Jag kan knappt vänta tills jag får prova min klänning”, sa hon. ”Kan du Petra?”
Petra bara glodde ut genom fönstret utan att svara.
”Peter och jag tycker i alla fall det ska bli kul”, sa Lucy. ”Eller hur, Peter?”
”Mm”, sa jag och tuggade mina chips.
Ärligt talat var jag inte överlycklig att Rulle och Rosita hade bjudit oss på festen ombord på lyxkryssaren. Det verkade väldigt flott och pappa hade sagt att man måste ha slips.
Jag är inte mycket för slips. Ärligt talat är jag nog inte mycket för fester eller lyxkryssningar heller.
Jag tänkte hellre på hur härligt det skulle bli att få vakna på loftet i Vitemölle varje morgon. Vårt sommarställe, som ligger i en liten fiskeby på Skånes ostkust, är en av mina favoritplatser på Jorden. Där börjar man varje dag med att cykla in till konditoriet jättetidigt och köpa frallor, och sedan kan man fixa med sin kajak i någon timma. Efter det är dagens svåraste problem att välja om man ska ligga på stranden och sola, eller på loftet och läsa böcker.
Eller gå på Kiviks marknad!
Marknaden i Vitemölles grannby Kivik är en av de äldsta och största i Skåne. Kanske i hela Sverige. Tydligen har Petra och jag varit där när vi var små, på den tiden familjen bara var i Sverige på sommarloven. Vi kan inte minnas det, men pappa har berättat. Vår pappa David är född i Skåne och var på Kiviks marknad nästan varje sommar som barn.
Lucy sträckte sig förbi mig och drog upp böckerna.
"Vill du ha Speedwaymysteriet eller Mysteriet med Lejonbrunnen?"
Båda omslagen såg ganska spännande ut.
"Vilken vill du ha?"
"Spelar ingen roll", sa Lucy. "Jag har läst båda flera gånger."
Jag tog Mysteriet med Lejonbrunnen eftersom den utspelade sig i Stockholm. En gång, när vi hälsade på Lucys kusin Minoo i Stockholm, såg vi Tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras kusin Hubert på riktigt. Många tror mig inte när jag berättar det, men det är sant.
"Det är ju ingen sprutt alls på den här!" sa Lucy och knackade med fingret på sin fläkt. "Är den trasig?"
"Motorn måste vara igång, tror jag", sa jag. "Det blir nog bättre när vi kör."
I samma sekund vred chauffören om tändningsnyckeln och det svaga suset från fläktarna blev ett högljutt visslande. Iskall luft strömmade ner över oss och torkade våra blöta tröjor.
"Äntligen!" suckade Lucy och blundade.
Bussen började rulla ut från trottoaren och svängde långsamt ut mot Bangatan. I ögonvrån såg jag en rörelse bakom bussen och vände mig om.
En liten knubbig man i vit regnrock kom spurtande efter oss. Hans runda, barnsliga ansikte var rött av ansträngning och plastpåsen som han höll i handen dunsade mot låret. Till och med på det avståndet kunde jag se att hans tunna hår var genomsvettigt.
"Vänta!" ropade jag. "Det är någon som vill med!"
Chauffören hörde mig inte och passagerarna som satt närmast verkade helt ointresserade. Jag kastade en blick på mannen i regnrock. Han höll på att tappa sugen fullständigt.
Det fanns bara en sak att göra.
Snabbt reste jag mig och tog mig fram genom mittgången på den krängande bussen.
"Du, vänta", sa jag och knackade chauffören på axeln. "Det är en kille som springer efter oss!"
Chauffören vände sig om och tittade på mig.
"Va?" sa han.
"Kolla", sa jag och pekade på backspegeln där den flåsande lille mannen tydligt syntes. "Han försöker hinna med."
Chauffören muttrade något och stannade. Utan ett ord tryckte han på en knapp bredvid ratten och framdörren öppnades med ett pysande ljud.
Klappret av springande steg närmade sig och några sekunder senare dök mannens grisrosa ansikte upp i dörröppningen.
"Tack", flåsade han. "Hyggligt. Vad kostar det?"
"Det beror på vart du ska."
Mannen tvekade.
"Vart kör du?" sa han.
Chauffören blängde på honom.
"Ja, vart tror du Simrishamnsbussen går?"
Den lille mannen torkade sig i pannan och funderade som om det var en gåta.
"Simrishamn?"
"Precis", sa chauffören. "Ska du dit, eller?"
Mannen nickade och stack handen i rockfickan.
"Visst", sa han. ”Det blir bra.”
Han drog upp ett brunt kuvert till hälften ur fickan på sin regnrock och skylde det med sin kupade hand.
Det var rena turen att jag råkade vända mig om just då.
Från min vinkel syntes kuvertet tydligt, och jag drog efter andan. Kvickt dök jag in på en tom rad och gömde mig bakom ryggstödet. Mannen verkade inte ha lagt märke till mig. Han pillade med kuvertet en stund och stack ner det i rockfickan igen.
"Kan man få ett kvitto?" sa han och räckte över en femhundralapp.
Chauffören glodde på sedeln som om den hade varit en ovanligt porträttlik och förolämpande karikatyrteckning av honom själv.
"Har du inte mindre?" sa han.
"Tyvärr."
Mannen fick sin biljett och sin växel. Han vinglade bakåt i mittgången medan han intensivt studerade biljetten.
Jag var redan tillbaka på min plats och knuffade på Lucy. Hon tittade yrvaket upp från boken.
"Vadå?" sa hon. "Är vi framme?"
"Kolla på den där snubben", sa jag och pekade på mannen i regnrock som just trängde sig in bakom en tjock dam i mitten av bussen.
Lucy betraktade mannen en stund.
"Vad är det med honom?" sa hon.
Det pirrade i magen när jag lutade mig närmare och viskade i hennes öra.
"Han har en sedelbunt i fickan”, väste jag. ”Tjock som en Harry Potter-bok!"