TJUGOFJÄRDE DECEMBER

FINNS DET NÅGRA SNÄLLA BARN?

Julafton kom precis som den brukar, med den där speciella stämningen i luften redan när man vaknar. Men det här året fanns det dock något annat i luften också. En spänning, nästan en rädsla, som följde oss runt i lägenheten.
"Nej, barnen får absolut inte gå ut", sa polisassistent Kickan Persson och ställde sig framför oss med armarna i kors över bröstet. "Då kan jag inte ta ansvar för deras säkerhet."
Pappa gned sig om hakan.
"Nej, det förstås", mumlade han. "Jaja, ni överlever väl även om ni missar en ynka orgelkonsert, eller hur?"
"Orgelkonserter har nog inget med saken att göra", sa Petra. "Men förhoppningsvis överlever vi ändå."
Mamma rös.
"Säg inte så, Petra", sa hon på engelska. "Jag är tillräckligt nervös som det är."
Kickan Persson log och klappade Petra på axeln.
"Ingen fara", sa hon. "Jag tar hand om dem medan ni är borta."
Så fort resten av familjen hade gått ut låste Kickan noggrant både hissdörren i köket, stora ingången och dörren som leder ut till baktrappan. Hon stoppade på sig nycklarna och gnuggade händerna.
"Sådär, ja", sa hon. "Sätt er och kolla på TV en stund så ska jag fixa lite varm choklad."
Vi gick in i vardagsrummet och Petra slog på TVn.
"Är balkongdörren ordentligt stängd?" frågade Lucy oroligt.
Jag skrattade.
"Tror du hämnd-tomten kommer den vägen?" sa jag och kände på handtaget. "Du kan vara lugn, den är låst."
Petra vred upp ljudet på Karl Bertil Jonssons julafton och vinkade oss till sig.
"Vi kan inte alls vara lugna", sa hon. "Tomten är redan inne."
"H-här?" viskade Lucy. "I lägenheten?"
Petra nickade och gjorde tecken att vi skulle vara tysta.
Det behövdes inte. Min tunga hade redan lagt sig ner och dött av skräck i munnen.
"Vi borde ha fattat det för länge sedan", sa hon lågt. "Alla ledtrådarna fanns där."
Hon drog upp ett papper och började läsa.
"Tänk tillbaka till mysteriet med Spökskeppet", sa hon. "När vi smög in i Villa Augusta, Peter. Vad såg vi på andra våningen?"
Jag tänkte efter. Den där påsken i Vitemölle kändes så avlägsen att den kunde varit en dröm.
"En tant?" sa jag tvekande. "Som solade solarium?"
Petra nickade och tog upp något ur fickan.
"Precis", sa hon och gav mig polletten som Staffan och Nornemark hade hittat uppe i Båstad. Polletten som kom från solariet Sol & Hår i Mellbystrand.
"Och när tanten vaktade dig efter att du blev tillfångatagen, Lucy", sa Petra. "Minns du vad hon gjorde?"
Lucy gjorde en grimas.
"Drack sherry och pratade om hur himla bra hon var på golf", muttrade hon.
Petra tog upp golfbollen som kommit studsande nedför mittgången i Domkyrkan och la den i Lucys hand.
"Och mer?"
"Hon sjöng lite", sa Lucy och stirrade på golfbollen. "Den där om att ta med hunden in i himlen."
Petra nickade och pekade på pappret.
"Exakt den låt som den mystiske solariekunden på Sol & Här spelade på sin medhavda bergsprängare", sa hon. "Och får jag påminna om att alla platser som förekom i sms:n ligger nära golfbanor? Att den första lappen vi fick var utskriven med en sorts bläck som bara finns utomlands, och att skurkarna i historien med spökskeppet hamnade i fängelse utomlands? Dessutom har advokatens fru dubbla initialer, precis som avsändaren till sms:n. Allt stämmer!"
Jag tittade skeptiskt på henne.
"Så du menar att hämnd-tomten skulle vara en tant?" sa jag. "En golfspelande, solariesolande, svensktopps-diggande tant?"
Petra nickade.
"Inte för att vara fördomsfull, men tanter bakar nog fler pepparkakor än vad gubbar gör också", sa hon. "Minns du förresten vad tanten på Villa Augusta hade för hårfärg, Lucy?"
Lucy nickade.
"Blond, tror j ..."
Jag avbröt henne.
"Hon hade ingen hårfärg, för hon var flintskallig", sa jag. "Det upptäckte vi ju när hon sov."
"Precis, hon hade peruk", sa Petra. "Så hon kunde byta hårfärg utan att stinka ner hela badrummet, som Ricky alltid gjorde när han var punkare."
"Fast det finns nog andra sorters färgning nu", sa jag. "Kickan hade ju färgat håret i morse och det luktade ingenting i badrummet."
Petra svarade inte. Hon bara såg på mig med ögonbrynet höjt.
"Vadå?" sa jag. "Det luktade faktiskt ingenting alls."
Plötsligt drog Lucy efter andan.
"Men, Petra!" sa hon. "Säg inte att du tror att Kickan är ..."
Ett hest, skrockande skratt avbröt henne och vi vände oss långsamt om alla tre.
"Säg det, du", sa Kickan Persson från dörröppningen. "Nu gör det ingen skillnad längre om du så skriker ut mitt namn över hela stan."
Hon log, men det var inget vänligt leende.
"Säg det bara, Lucy", sa hon och drog av den röda peruken.
Hennes kala huvud glimmade ondskefullt i ljusen från julgranen.
"Eller jag kanske får fortsätta att kalla dig för Desirée?"
Ingen av oss fick fram ett ord, men Lucy kved till när Kickan hotfullt började gå mot oss. Plötsligt fick en ilsken ringsignal från köket henne att stanna upp.
"Tusan också", muttrade hon. "Att folk alltid ska ringa precis när man håller på att hämnas."
Hon pekade på oss med ett otåligt pekfinger.
"Rör er inte ur fläcken", väste hon. "Jag är strax tillbaka."