EPILOG

ETT FALL OCH EN LÖSNING

Rör er inte inte ur fläcken.
Precis så hade polisassistent Kickan Persson, alias Gunilla Gambrinus, sagt när hon gick för att öppna dörren. Och det var precis vad vi gjorde.
Inte för att vi inte ville springa - för det ville vi hemskt gärna - utan för att det helt enkelt inte fanns någonstans vi kunde springa. Kickan-Gunilla hade låst alla dörrar till lägenheten, familjen var på orgelkonsert och Olle och Staffan hade båda åkt på spaningsuppdrag tidigt på julaftons morgon. Så vi stod kvar där vi stod och lyssnade med bultande hjärtan.
Konstigt nog var en dov duns det enda vi hörde.
Först trodde jag att det var mitt hjärta som hade bultat till lite extra, men sedan insåg jag att det hade kommit från hallen.
"Tänk om det var någon som kom?" viskade Lucy efter en stund. "Och Gunilla slog ner dem!"
Jag funderade. De enda som kunde tänkas komma in genom ytterdörren så här dags på julafton var resten av familjen, och de är ganska många. Om det var de som blev knockade hade vi nog hört fler dunsar än en.
Ytterligare några sekunder gick utan att något hände.
"Hallå?" ropade Petra försiktigt. "Är det någon där?"
Nu brakade det till i hallen och ögonblicket efteråt syntes kriminalkommissarie Olle Jacobssons bleka ansikte i dörröppningen.
"Men, kära nån!" sa han. "Är ni hemma? Följde ni inte med de andra ut, som jag sa på telefonsvararen?"
Petra gick fram telefonen och lufte luren. Sladden dinglade i luften, avklippt på mitten.
"Menar du den här?" sa hon. "Vi har haft lite problem med den på sistone, så det var bra att du kom förbi."

Dunsen vi hade hört var Gunilla Gambrinus som mycket hastigt bestämde sig för att ta en tupplur. Inte helt planerat, kanske, och säkert med viss hjälp från en fuktig trasa som Olle nu höll mellan tummen och pekfingret.
"Kloroform", sa han. "Härligt gammalt preparat som tyvärr används alldeles för sällan nuförtiden. Hon slocknade som ett nerbrunnet adventsljus."
"Men hur kunde du komma så perfekt?" frågade Petra. "Var det Mia som ringde dig?"
Olle rynkade pannan.
"Mia i er klass?" sa han. "Nej, hon har inte ringt."
"Men ...", sa Petra. "Då förstår jag inte. Mia var ju den enda som visste något. Hon var den enda jag lyckades kontakta utan att Kickan ... jag menar GunillaGambrinus misstänkte något."
Aha, tänkte jag. Jag visste väl att det inte var så stor risk att Petra och Mia diskuterade läxor på jullovet. Fast jag fick medge att det var ganska fiffigt av Petra ändå.
"Hur fick du veta det då?" sa Lucy. "Hade du ockå fattat att GunillaGambrinus måste vara hämnd-tomten?"
"Inte en susning", sa Olle. "Det insåg jag på vägen hit, efter att Karl-Axel Zander hade mailat mig."
Vi stirrade på honom.
"Karl-Axel Zander?" sa jag. "Vem är det?"
Olle harklade sig.
"En av dina många begåvade läsare, Peter", sa han. "Karl-Axel bor i Stockholm och har följt din blogg i över en månad. För ett par timmar sedan lyckades han knäcka gåtan."
Lucy vände sig mot mig med ögonen runda som golfbollar.
"Har du en blogg?" sa hon. "Utan att berätta det?"
"Det är ju bara en liten hemsida", mumlade jag. "Det är bara på skoj, ingen läser den."
Olle nickade.
"Jodå, det gör de", sa han. "Och det ska ni vara glada för. Utan alla tips vi har fått in skulle ni förmodligen vara på väg till Ryssland just nu."
Petra höll upp händerna.
"Vänta lite nu", sa hon. "Är det fler än den här Karl-Axel som har listat ut att det var Gunilla Gambrinus som var skurken?"
Olle tog upp ett papper ur fickan och läste.
"Jodå, Agneta Andersson, Ada Carlsson, Beatrice Corander, Mikaela Gunnarsson, Gustav Holmström, Sofia Rutberg, Alice Tideman, David Victorin och Sandra Walter också", sa han. "Fast Karl-Axel var först. Skulle tro att det ligger en ganska stilig belöning och väntar på honom i Tävlingshörnan."

SLUTET GOTT, ALLTING GOTT så GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR, ALLA DECKARE!