TJUGOTREDJE DECEMBER

MEDAN SMETEN TJOCKNAR

Dan före dopparedan vaknade jag med ett ryck.
Nej, jag hade inte tagit fel på dag. Jag var fullt medveten om att det inte hängde någon strumpa full med godis och väntade på mig över öppna spisen.
Men jag hade kommit på svaret på en gåta som mitt undermedvetna hade grubblat på hela natten.
Föregående kväll hade Petra sagt till Kickan - vår personliga livvakt med svart bälte i karate - att Mia i vår klass hade hjälpt henne med en läxa till nästa dag. Det vill säga idag.
Jag svängde benen över sängkanten, stack fötterna i tofflorna och drog på mig morgonrocken. Medan jag hasade ut i badrummet, som luktade gott av pappas rakvatten, funderade jag på det.
Varför hade Petra sagt något så urbota korkat när hon visste att vi hade jullov?
Tyvärr kunde jag inte ställa henne mot väggen medsamma, eftersom hela familjen satt bänkade runt bordet när jag kom ut i köket. Polisassistent Kickan Persson är nämligen inte bara karatemästare. Hon visade sig vara en hejare på att grädda pannkakor också.
"Tim tar gärna en pannkaka till, Kickan", sa Juliet. "Eller två, förresten."
Kickan tittade upp från stekpannan.
"Säkert?" sa hon. "Han har redan ätit trettiosju stycken."
Tim tuggade under kepsen och gjorde sitt bästa för att kamoflera sin runda mage med bordsduken.
"Det är lugnt", sa Juliet. "Hans rekord är över femtio."
Stolen bredvid Petra var ledig, så jag hämtade en tallrik och slog mig ner.
"Något nytt från Olle?" viskade jag.
"Jimmy Jonasson jobbar på ett bygge i Kiruna", väste Petra i mitt öra. "Enligt övervakaren har han inte varit söder om Luleå på flera månader."
Kickan la för mig en pannkaka och jag funderade medan jag åt den.
"Så Jonasson är oskyldig?" frågade jag och sträckte mig efter syltburken.
Petra nickade.
"Det verkar så", sa hon lågt. "Däremot pekar allt på att Erik Ek inte är ensam."
Jag hejdade mig med syltskeden lyft över pannkakan.
"Inte ensam? Vem är med honom?"
Petra såg sig omkring och lutade sig närmare mig.
"Advokat Gambrinus", viskade hon. "Han rymde från fängelset i Ryssland för tre veckor sedan."
"Va?" sa jag. "Lämnade han bara sin stackars fru i finkan?"
"Förmodligen", sa Petra med en hastig blick mot spisen. "Hon satt på ett kvinnofängelse flera mil ifrån hans. Olle skulle kolla upp det."
Advokat Gambrinus hade varit på fri fot i tre veckor. Jag försökte komma på när Olle gett mig det första chiffrerade sms:et. Det var nog ungefär tre veckor sedan. Då var det kanske till Valter Gambrinus som Erik Ek, alias Fågelskrämman, hade skickat sina kodade meddelanden.
"Så är det Erik Ek eller Valter Gambrinus som är hämnd-tomten?" sa jag.
"Det vet vi inte än", sa Petra och tog syltskeden ur handen på mig. "Men jag skulle nog akta mig för att satsa pengar på någon av dem."
Kickan la för oss var sin pannkaka till och rufsade Petra i håret.
"Vad sitter ni och tisslar om då?" kvittrade hon.
"Inget", sa Petra och log mot henne. "Vad snyggt det blev."
Kickan såg oförstående ut.
"Snyggt?" sa hon. "Vad menar du?"
Petra pekade mot hennes huvud med en kladdig gaffel.
"Hårfärgningen", sa hon. "Jag fattar inte när du hann göra det."
Kickan strök sig generat över håret. Petra hade faktiskt rätt. Kickans hår, som hade varit nästan svart föregående kväll var nu kopparrött. Ganska snyggt, faktiskt.
"Jaså, det", sa hon. "Jag fixade det i morse."
"I badrummet? Med vanlig hårfärgning?"
Kickan nickade och gick tillbaka till spisen.
"Visst", sa hon. "Hurså?"
"Bara undrade", sa Petra och hukade sig över pannkakstallriken.
Jag följde hennes exempel. Ännu var det en hel dag till julafton och gott om tid att försöka bräcka Tims rekord.