TJUGOANDRA DECEMBER

I TRYGGA HÄNDER

"Kolla hennes armar", väste Lucy. "Tjocka som mina ben!"
Jag nickade.
"Hörde du att hon har svart bälte i karate?" viskade jag. "Hon har varit polismästare i hela Skandinavien två år i rad."
Den vi viskade om var en ung polisassistent vid namn Kickan som just stod och betalade en pustakorv i pølsevagnen. Kickan hade ringt på vår dörr samma eftermiddag och berättat att Olle satt henne att bevaka oss ända till juldagen. Jag blev ganska ordentligt lättad när jag hörde det. Både Staffan och Olle hade rest från stan tidigt på morgonen och uppriktigt sagt hade jag varit lite orolig för hur vi skulle klara oss.
"Är det säkert att ni inte vill ha något?" sa Kickan och satte tänderna i korven. "Det är över tre timmar sedan vi åt mellanmål."
"Helt säkert", sa jag. "Jag skulle spricka om jag åt lika ofta som du."
Kickan skrattade, men Lucy gav mig en knuff i sidan.
"Det är ju för att hon tränar så mycket, fattar du väl", sa hon. "Visst är det, Kickan?"
Kickan svepte sin mörka lugg ur ögonen och tuggade.
"Förmodligen", sa hon. "Fast ibland tror jag att jag tränar bara för att kunna äta mer."
Hon skrattade igen och tog ett jättebett på sin korv.
Jag såg mig omkring bland julklappsköparna som skyndade ut och in i affärerna runt Stortorget, och för första gången på veckor kände jag mig helt lugn. Om den som hotat oss - oavsett om det visade sig vara en fågelskrämma eller en sprittomte - dök upp skulle Kickan kunna skydda oss.
"Var är Petra?" sa Lucy plötsligt.
Kickan nickade bort mot den svarta statyn mitt på torget där Petra stod och pratade med vår klasskompis Mia.
"Bäst att vi hämtar henne", sa Kickan och kastade sin servett i papperskorgen. "Det är snart dags att börja laga middag."
"Snacka om koll", viskade Lucy i mitt öra när vi korsade gatan bakom Kickan. "Hon vet precis var vi är hela tiden."
Och inte nog med att Kickan var stark och verkade vara en duktig polis - hon var grym på att laga mat också. Hela familjen åt av hennes lasagne så magarna stod i fyra hörn, och pappa sa att den var bättre än den man får i Italien.
"Roligt att höra", sa Kickan. "Om ni slår på TV:n så ska jag ta och röja upp i köket."
Petra erbjöd sig att hjälpa till och gav mig en sträng blick. Jag nickade - det var inte mer än rätt att vi diskade när Kickan gjorde så mycket för oss.
"Du, Kickan", sa Petra när vi stod och fyllde diskmaskinen. "Sa Olle om de hade hört något om paret Gambrinus?"
Kickan halkade till med grytan som hon höll på att skrubba och den slamrade mot diskbänken.
"Gambrinus?" sa hon. "Var det den där advokaten som Erik Ek jobbade för?"
Vi berättade kort om våra äventyr med Spökskeppet i Vitemölle på påsklovet, om Erik Ek som kallades Fågelskrämman och hans skumme arbetsgivare Valter Gambrinus.
"Jo, han sa något om det", sa Kickan fundersamt. "Både advokaten och hans fru hade tydligen fått långa fängelsestraff i Ryssland."
"Och de har inte rymt, då?" frågade Petra.
Kickan skrattade till.
"Nä du", sa hon. "Ryska fängelser rymmer man nog inte ifrån i första taget. Jag ..."
Hon avbröt sig när telefonen ringde.
"Bäst jag tar det", sa hon och la ifrån sig diskborsten. "Man vet aldrig vem det kan vara."
Petra såg spänt på medan Kickan lyfte luren och svarade.
"Visst, hon är hemma", sa Kickan och vände sig mot Petra. "Till dig, Petra. Mia i din klass."
Petra tog luren och Kickan och jag återgick till disken.
"Vem tror du det är?" frågade jag efter en stund. "Som vill hämnas på oss, alltså?"
Kickan log.
"Tja, det verkar ju finnas en hel del kandidater", sa hon. "Men det enda jag har lärt mig är att det oftast är någon annan än den man tror."
"Så du tror inte att det är Erik Ek eller Jimmy Jonasson, då?"
"Svårt att säga", sa Kickan. "Men, nej, jag hade nog gissat på någon helt ..."
"Som jag trodde", sa Petra och la på luren.
Kickan vände sig mot henne.
"Vadå?" sa hon. "Har det hänt något?"
Petra blinkade oskyldigt mot henne.
"Va?" sa hon. "Nej, nej. Mia hjälpte mig bara med svaret på ett krångligt problem som vi har i läxa till imorgon."