ARTONDE DECEMBER

AKTA HUVUDET

"Men svara då", sa Lucy. "Vad är det som är så speciellt med den där Titti?"
Staffan Bengtsson suckade och svängde ner sina grova motorcykelkängor från skrivbordet. Han hade hela sin svarta MC-overall med polismärket på sig, så kanske hade han varit ute och patrullerat innan vi kom och hälsade på.
"Lägg ner, Lucy", sa han trött. "Vill ni höra vad Olle har kommit fram till, eller vill ni fortsätta att dissa stackars Titti?"
Både Petra och jag sa att vi absolut ville höra, medan Lucy mumlade att hon gärna fortsatte att dissa Titti en stund till om det gick bra.
Staffan låtsades som om han inte hörde.
"Olle anade ju ett mönster mellan de där orterna som nämndes i tomtens sms, eller hur?" sa han och bredde ut en karta på skrivbordet framför oss. "Det verkar som om han hade rätt."
Jag tittade på kartan. Tomelilla, Mölle, Laholm och de andra chiffrerade ortsnamn som jag hade lyckats knäcka var inringade med rött. Men det fanns också ett antal blå cirklar runt andra namn.
"Vad är de blå ringarna?" frågade jag och pekade på två av dem som nästan gick ihop.
"Det är mobilmaster som tomtens telefon varit uppkopplad mot de senaste veckorna", sa Staffan. "Som ni ser är de rätt bra utspridda över landskapet."
Det kunde man lugnt säga. Det fanns blå cirklar i nästan vartenda hörn av Skåne, och om man räknade de röda också sträckte sig tomtens irrfärder långt upp i Halland.
"Och det finns en gemensam nämnare för varenda en av de inringade orterna", sa Staffan nöjt. "Oavsett om de är röda eller blå."
"Jag får gissa", sa Lucy surt. "Det bor minst tusen personer som är snyggare än Titti där?"
Staffan undvek noggrant att höra henne denna gången också.
"Golfbanor", sa han. "Det finns tjugofyrahålsbanor på alla ställena."
Petra såg skeptisk ut.
"Golfbanor?" sa hon. "Så många?"
"Skåne är fullt av golfbanor", sa Staffan och pekade på ringarna. "Araslöv, Barsebäck, Bokskogen, Falsterbo, Ljunghusen ..."
"Men är ni säkra?" avbröt jag. "Finns det ingenting annat de kan ha gemensamt?"
Staffan ryckte på axlarna.
"Vad skulle det vara?" sa han. "Tänk på att det var en golfboll som kom studsande i Domkyrkan på Lucia."
Det hade han ju förstås rätt i.
"Jag kan inte minnas att vi har satt dit någon golfspelande tomte", sa Petra och rynkade pannan. "Kan du, Peter?"
Jag funderade.
"Nä", sa jag. "Fast Rulle Ståhlbecks rälige farbror spelar säkert golf, till exempel. Och han har dubbla initialer också."
Staffan skakade på huvudet.
"Tyvärr sitter Sten Ståhlbeck i tryggt förvar på ett högsäkerhetsfängelse för ekonomiska brottslingar", sa han. "Och enligt vakterna spelar han aldrig ens minigolf, fast fängelset har egen bana."
Vi satt tysta en stund och lät nyheten sjunka in.
"Typiskt", suckade Petra till slut. "Han var den jag trodde mest på."
Jag kände mig lite besviken, jag också. Sten Ståhlbeck hade stått högt upp även på min lista över misstänkta.
"Sablar vad det ska vara trögt", sa jag. "Finns det inga andra ledtrådar?"
Lucy hävde sig fram över bordet.
"Ja, Staffan", kvittrade hon . "Har inte din flickvän kommit på något nytt?"
Den här gången kunde Staffan inte spela döv längre, men han nappade inte på Lucys bete heller. Han tog bara upp anteckningsboken ur overallens bröstficka och bläddrade i den.
"Få se ..." sa han. "Titti sa faktiskt en sak igår när vi var ute och åt middag."
Lucy spärrade upp ögonen så de såg ut som biljardklot.
"Middag?" sa hon. "Menar du att den där sabla solarie-häxan har lyckats lura dig att betala ...?"
Petra boxade till henne på armen.
"Håll klaffen nu, Lucy", sa hon. "Vad sa hon då?"
Staffan fällde ihop anteckningsboken och såg ut genom fönstret där det redan hade blivit mörkt.
"Det var nog inte så konstigt, egentligen", sa han. "Enligt Titti hade en av hennes kollegor blivit utskälld av en kund samma dag som vi tror att tomten besökte solariet."
"Utskälld?" sa jag. "För vadå?"
Staffan lutade sig bakåt i kontorsstolen.
"Tja, inget märkvärdigt, egentligen", sa han. "Den här kunden ville inte lyssna på solariets musik och bad personalen att stänga av radion."
"Och?" sa Petra. "Det är väl inget konstigt med att inte gilla musik."
"Nej, inte alls", sa Staffan. "Det konstiga var att när Tittis kollega gick förbi båset en stund senare så hörde hon musik därifrån i alla fall."
"Hur kunde hon göra det?" sa Petra.
Staffan reste sig och tittade på klockan.
"Det undrade ju hon också", sa han. "Så hon böjde sig ner och kollade under dörren, och då såg hon en bergsprängare på golvet."
"Bergsprängare?" sa Petra. "Vad är det?"
Jag suckade. Min syster vet verkligen inte mycket om musik.
"En sådan där stor CD-spelare med inbyggda högtalare", sa jag. "Vad var det för musik, då?"
Petra himlade med ögonen, men Staffan tog upp anteckningsboken igen och läste i den.
"Vanlig svensktoppsmusik, tydligen", sa han. "Får man ta hunden med sig in i himlen, och sådant."
Han såg på klockan igen.
"Kom igen nu, ungar", sa han. "Jag måste gå."
Petra reste sig motvilligt och började gå mot dörren.
"Men vi har ju inte kommit någon vart!" sa hon. "Varför har du så bråttom?"
"Varför tror du?" sa Lucy. "Han ska träffa Titti, så klart."
Staffan knäppte MC-jackan, satte på sig sin hjälm och tog en extrahjälm under armen.
"Tänk för att jag inte ska det", sa han. "Jag ska kolla så att ni kommer hem ordentligt."
Lucy fnös.
"Visst", sa hon. "Vem är extrahjälmen till då, om man får fråga?"
Staffan skrattade och kastade åt Lucy hjälmen.
"Dig så klart, feppo", sa han. "Kom nu, jag lovade din mamma att jag skulle skjutsa hem dig."