SJUTTONDE DECEMBER

EN ANINGEN STÖRRE BÄCK

Det regnade hela tredje advent, och på något sätt kändes det rätt passande. Adventskaffet hemma hos Lili sorlade visserligen lika mysigt runt omkring oss som alltid, men jag kände mig orolig och lite sorgsen. Med sju dagar kvar till julafton hade vi fortfarande inga säkra spår efter den hotfulle tomten som hade lovat hämnas på oss.
"Bara en vecka kvar och Staffan fjantar runt på bio med solariebiträden!" fräste Lucy. "Ska det kallas spaningsarbete, det?"
Olle knackade av ett par smulor från sin mandelmussla mot kakfatet.
"Inte vara så negativ, Lucy", sa han. "Titti kan visa sig sitta inne med värdefulla uppgifter. Dessutom är hon faktiskt fasligt söt."
Lucy slet åt sig en lussekatt, kramade ihop den till en boll och körde in den hel i munnen. Kanske var hon bara hungrig, men jag misstänkte att hon gjorde det mest för att låta bli att bita någon. Förmodligen Olle.
"Vadå för värdefulla uppgifter?" sa Petra bredvid mig i soffan. "Har den där Titti lämnat något signalement på tomten?"
Olle skakade på huvudet.
"Nej, tyvärr började hon jobba sent den dagen", sa han. "När tomten redan hade varit där."
"Men hennes kollegor då?" sa jag. "De som jobbade på Sol och Hår under dagen, la de märke till något speciellt?"
"Inte mycket", sa Olle. "Det enda ovanliga de har rapporterat var att någon hade druckit vin ur en kaffekopp i kaféet."
Petra himlade med ögonen.
"Nämen oj!" sa hon. "Ring Aktuellt och Rapport medsamma! Det måste ju vara århundradets brott."
Olle slickade sig om fingrarna och tog en mandelmussla till.
"Inte vara sarkastisk, Petra", sa han. "Många bäckar små."
Petra såg på honom.
"Vadå?" sa hon. "Vad har nu små sabla bäckar med saken att göra?"
Lucy hade lyckats svälja sin lussekatt och vände sig mot Petra.
"Det är ett ordspråk", sa hon. "Många bäckar små blir en stor å."
"Precis", sa Olle. "Ofta får man svaret genom att lägga ihop alla små ledtrådar man har fått."
Petra lutade sig bakåt i soffan och la armarna i kors.
"Okej", sa hon. "Räkna upp ledtrådarna som vi har fått hittills då."
Olle la försiktigt ifrån sig kakan på sin assiett och drog upp anteckningsboken ur kavajfickan.
"Det utländska bläcket", sa han. "Att tomten med största säkerhet har samma initialer i för- och efternamn. Golfbollen. Solariepolletten. Tomelilla, Mölle och Laholm."
Han tystnade, stoppade tillbaka anteckningsboken och fortsatte lugnt att äta sin kaka.
"Va?" sa Lucy. "Är det verkligen allt?"
Petra reste sig för att hämta mer saft .
"Räcker inte det , Lucy?" fräste hon. "Med de fenomenala ledtrådarna borde väl vem som helst kunna lista ut svaret!"
Lucy såg osäker ut.
"Tycker du?" sa hon. "Vem är det då?"
"Jo, det ska jag tala om!" hojtade Petra och viftade med sitt tomma saftglas så det skvätte på mig. "Vi letar naturligtvis efter en snål, solbränd tomte vid namn Gunnar Golfklubba som bara åker till ställen med bokstaven L i namnet och som älskar att dricka vin i kaffekoppar! Hur många kan det finnas?"
Petra stolpade ilsket bort till matsalsbordet för att fylla på sitt glas, och Lucy satt tyst ända tills hon kom tillbaka.
"Petra, du skojar, va?" sa hon oroligt. "Det finns väl ingen solbränd tomte som heter Gunnar Golfklubba?"
Petra tömde sitt glas och rapade.
"Nej, det är väl klart att det inte gör", sa hon surt. "Och många bäckar små blir bara en aningen större bäck."