TIONDE DECEMBER

SHERLOCK HOLMES SLÅR TILL

"Som jag ser har vi knappt tjugo personer att välja på", sa Staffan och bet av svansen på sin pepparkaksgris. "Och av dem hade ni visst redan kunnat stryka några?"
"Precis", sa Olle. "Hela gänget från det där mysteriet med gömstället och alla från gengångarhistorien."
Petra vräkte sig bakåt i Konditori Lundagårds soffa och stönade.
"Men, har ni inte kommit längre?" sa hon. "Är alla andra fortfarande misstänkta?"
Olle tog en klunk kaffe.
"Naturligtvis", sa han. "Om inte du har hittat några skäl att avföra dem från utredningen?"
Petra såg sur ut.
"Nä, men jag är ett barn och ni är poliser!" sa hon. "Och ni verkar inte bry er om att den där äckliga tomten smyger omkring och pillar på folks Trail Mix!"
Olle torkade sig om munnen med servetten.
"Tålamod, Petra", sa han. "En detektivs viktigaste egenskap. Fick du med dig anteckningsböckerna, Peter?"
Jag nickade och drog upp plastpåsen som hade stått lutad mot mitt ben.
"Bry er inte om titlarna", sa jag. "Det är bara för att jag själv ska kunna hålla reda på dem."
Olle grävde i påsen och fick upp skrivböckerna där jag skrivit ner våra äventyr. Jag hade faktiskt blivit lite imponerad när jag upptäckte att vi hade fyllt åtta stycken.
"Gömstället", läste Olle. "Den tar vi bort medsamma. Sedan har vi Arvtagaren, Juveltjuven, Gengångaren - bort med den också - Spökskeppet, Skatan, Tvillingarna och Midnattsstjärnan."
Staffan tog emot böckerna som Olle räckte honom.
"Spännande titlar", sa han. "Skatan, vad var nu det igen?"
Jag svalde saften jag hade i munnen innan jag svarade.
"Inbrottet hos Lili", sa jag. "Enda spåret var en skatfjäder."
"Ja, just det", sa Staffan. "Där fanns ju kopplingar till utlandet också, om jag inte minns fel?"
Lucy, som hade suttit och skovlat i sig sin prinsessbakelse under tystnad, lutade sig fram.
"Det där har jag faktiskt tänkt på, Olle", sa hon och slickade av tårtgaffeln. "Du sa ju att bläcket på lappen var utländskt."
Olle bläddrade i boken som jag hade kallat Tvillingarna.
"Det finns många utländska trådar i de andra böckerna också", sa han och höll upp den. "Frankrike och Schweiz i den här, till exempel."
"Och Spanien i Arvtagaren", sa jag.
Petra såg irriterad ut.
"Vadå, Spanien?" sa hon. "Bara för att Rulle och Rosita bor där nu?"
"Ja", sa jag. "Vad är det för fel på det då? Man måste väl räkna med ..."
Olle tystade mig med en hand på min axel.
"Absolut, Peter", sa han. "Utlandsspåret är lika viktigt som kontantkortet."
Petra, Lucy och jag såg upp.
"Va?" sa Petra. "Vilket kontantkort?"
"Till telefonen, naturligtvis", sa Olle. "Någon lämnade ett obehagligt meddelande på din telefonsvarare häromdagen, eller hur?"
Petra nickade långsamt.
"Det kom från en mobiltelefon med kontantkort", sa Olle. "Som med största sannolikhet tillhör skurken vi är ute efter."
Lucy spärrade upp ögonen.
"Men då kan man väl bara spåra numret och ..."
"Tyvärr inte", sa Staffan. "Det är just det som är problemet med kontantkort. Vem som helst kan köpa dem i en vanlig kiosk, och de är så gott som omöjliga att spåra."
"Men man kan se var telefonen finns", sa Olle. "Och den har vi koll på hela tiden."
Vi blev tysta igen.
"Har ni?" viskade Lucy. "Var finns telefonen nu, då?"
Staffan tog fram en liten handdator och knappade på den. Han rynkade pannan och knappade lite till.
"Det ser ut som om vår skurk är ..." sa han. "Ja, någonstans i Lund, i alla fall."
Petra suckade och bet huvudet av Staffans pepparkakegris.
"Nämen, det hade jag aldrig gissat", sa hon surt. "Tack för tipset, Sherlock Holmes."