FJÄRDE DECEMBER

BRÅK OCH BLÄCK PÅ BIBLAN

”Vi har fått upp ett spår!” hojtade Petra.
Jag och de andra stackarna som satt och läste i skolbiblioteket på lunchrasten såg upp när Petra kom forsande mellan bokhyllorna med sin mobiltelefon i högsta hugg.
”Sch!” väste jag. ”Du kan inte använda mobilen på biblan!”
”Det gör inget”, sa Petra lika högt som förut. ”Olle och jag har redan pratat färdigt.”
Hon dunsade ner bredvid mig och vräkte sig bakåt i soffan så ryggstödet knakade.
”Kan du prata som en normal människa?” viskade jag. ”Folk försöker läsa!”
Petra såg sig förvånat omkring på bokläsarna som satt utspridda i soffor och runt bord. Själv går jag till biblan så fort jag har chansen, men Petra läser bara böcker om detektiver eller klättring. Helst båda delarna samtidigt.
”I alla fall”, sa Petra, aningen tystare. ”Olle berättade om bläcket och …”
”Shit, vad coolt! Har ni hört?”
Jag suckade. Det var inte svårt att känna igen den hojtande rösten bortifrån dörren som avbrutit Petra.
”Hej Lucy”, sa jag, precis som Lucy stack fram huvudet bakom en bokhylla. ”Du behöver inte skrika.”
”Jo, det behöver jag visst!” hojtade Lucy. ”Staffan har ju fått upp ett spår!”
Petra ryckte till.”Staffan?” sa hon. ”Fick du prata med Staffan?”
Både Petra och Lucy är förtjusta i Olles snygge assistent Staffan Bengtsson, och båda två blir vansinniga av svartsjuka om den andre får ha honom för sig själv mer än en sekund i stöten.
Lucy nickade nöjt.
”Fatta vilken tur!” sa hon. ”I alla fall, han berättade om bläcket.”
Det visade sig att Olle och Staffan berättat ungefär samma sak. Lappen som hade legat i påsen med de halshuggna pepparkaksgubbarna var utskrivet från dator med en ovanlig sorts bläck.
”Vadå, ovanlig?” sa jag. ”Det var ju bara svart som allt annat bläck.”
Petra skakade på huvudet.
”Nix”, sa hon. ”Just den här sortens bläck har inte sålts i Sverige på nästan femton år.”
”Är lappen så gammal?” sa jag.
”Det kan den ju inte vara”, sa Lucy. ”Så förmodligen kommer den inte från Sverige.”
Jag funderade.
”Det kan man väl inte veta?” sa jag. ”Tänk om tjuven inte har bytt bläckpatron i sin skrivare på femton år?”
”Bläck skulle aldrig hålla sig så länge”, sa Petra. ”Det är förmodligen ganska nytt, men köpt i något annat land än Sverige.”
”Okej”, sa jag tveksamt. ”Så Staffan och Olle tror att Tomten finns i något av de länderna där bläcket säljs?”
”Precis”, sa Lucy. ”Staffan hade en lista. Han sa att vi kunde titta på den nästa gång jag kom till polisstationen.”
Petra stod och blängde på Lucy, som om hon funderade på bästa sättet att lura in henne i en säck.
”Jag fattar fortfarande inte varför du fick prata med Staffan”, muttrade hon.
”Äh, Olle var upptagen, bara”, sa hon. ”Så de kopplade mig till Staffan.”
Petra hajade till.
”Upptagen?” frågade hon, olycksbådande lågt. ”Var det för ungefär fem minuter sedan?”
”Ungefär”, sa Lucy. ”Han pratade visst i telefon med något pucko.”
Petra svarade inte, men hon gnisslade tänder så högt att man knappt kunde höra sig själv tänka.
Samtalet var på väg i en katastrofal riktning, och jag hade ingen lust att se hur det slutade.
”Okej, ni har säkert en massa att prata om, så jag ska lämna er ifred”, sa jag och drog mig bakåt. ”Ses på lektionen!”
Och medan Petra hotfullt närmade sig Lucy återvände jag snabbt till bibliotekets ljuvliga tystnad.