FEMTE DECEMBER

TOMTEN SOM FÖRSVANN

Ju äldre man blir, desto svårare blir det att få julstämning tycker jag. För länge sedan, på lågstadiet, kunde man piska upp sig själv till julstämning redan i september.  Jag brukade läsa tända ett ljus i vardagsrummet hemma på West 79 Street och läsa ”Ture Sventon i Stockholm” uppkrupen i soffan. På den tiden räckte det faktiskt med sådana småsaker för att tårna skulle börja pirra så där härligt juligt. Nu, på mellanstadiet, får man kämpa tills man blir blå för att få fram sagostämningen.
Eller så får man helt enkelt hänga på några mindre barn som inte har glömt bort hur man gör.
Som tur är har ju Petra och jag en lillasyster, Juliet, som är sju år. Hon och hennes bästa kompis Tim är ena hejare på att fixa julstämning.
”Kan inte du följa med oss till biblan, Peter?” sa Juliet så fort jag slängde skolryggsäcken innanför dörren. ”Snälla hyggliga?”
Jag stängde hissdörren bakom mig och hasade in i köket.
”Nä, jag orkar inte”, stönade jag. ”Jag har suttit på skolbiblioteket hela eftermiddagen.”
I ögonvrån kände jag Tim stirra på mig under kepsskärmen. Tim är pytteliten och säger aldrig ett knyst. Och han tar aldrig, aldrig av sig sin stora tweedkeps.
”Men schyssta!” tjatade Juliet. ”Mamma sa att någon måste gå med oss.”
Tims ögon följde mig när jag tog ut mjölk, smör och ost ur kylen och bar bort det till köksbordet. Det finns något med Tims tysta stirrande som är extremt jobbigt. Vår storebror Ricky säger att man skulle kunna hyra ut Tim till försvaret för att förhöra spioner. Ingen dum idé, faktiskt. Tim hade knäckt den tuffaste spion på nolltid, bara genom att stirra på dem.
”Jag har läxor”, sa jag. ”Vi kan gå imorgon.”
”Vadå imorgon?” tjöt Juliet. ”Sagostunden är ju idag klockan halv fyra, för tusan gubbar!”
Jag stannade upp med mjölkpaketet lyft över glaset. Sagostund. Nu började det låta intressant.
”Vilken saga är det?” sa jag.
”Något om julen”, sa Juliet. ”Grinchen, tror jag.”
Jag satte ner mjölkpaketet och såg på klockan. Hon var kvart över tre. Om jag åt snabbt skulle vi lätt hinna dit lagom tills sagan om hur Grinchen stal julen började. Det var en av Petras och mina favoritböcker när vi var små, och jag kände tårna börja surra behagligt bara jag tänkte på den.
”Jag är strax klar”, sa jag. ”Sätt på er jackorna.”

Sagorummet på Lunds stadbibliotek ligger innanför ett litet skåp, och man måste gå in genom skåpet för att komma dit.
”Precis som i Narnia”, andades Juliet när vi öppnade dörren.
Tim nickade andäktigt.
Tydligen var det inte så många barn som gillade sagor, för rummet var tomt förutom en jultomte i ena hörnet. Först trodde jag att det var en docka, men tomten lyfte handen och vinkade vänligt när vi steg in.
”Är det du som ska läsa saga?” sa Juliet.
Tomten nickade och pekade på raden med pyttesmå stolar som stod utställda. Jag satte mig på golvet istället, hellre det än att sitta ihopvikt med knäna uppe vid öronen. Men Tim lyckades faktiskt till och med dingla lite med benen från sin stol.
Klockan var ett par minuter i halv, och fler barn kom in genom dörren. När raden av stolar var full reste sig tomten och satte ett finger över munnen till tecken att vi skulle vara tysta. De mindre barnen fnissade och hyssjade på varandra.
”Han ska bara stänga skåpet”, viskade Juliet till mig. ”De gör alltid det.”
Jag nickade och satte mig tillrätta.
Vi väntade spänt i en minut, två, tre. Tomten kom inte tillbaka.
”Hallå, vad händer?” sa Juliet till slut. ”Gick den där fåniga gamla tomten och bajsade, eller?”
I samma ögonblick steg en rödhårig kvinna med en bok i handen in genom skåpet. Hennes leende bleknade när hon möttes av en orkan av barnskratt.
”Förlåt att jag är sen”, sa hon när de värsta skrattsalvorna bedarrat. ”Men nu är det i alla fall sagodags!”
Det blev knäpptyst i rummet.
”Va?” pep en liten pojke i snickarbyxor. ”Är det du som ska läsa saga?”
”Nej, vi vill höra tomten!” sa en flicka bredvid honom.
”Ja, jultomten ska läsa!”
Alla barnen, utom Tim, skrek i högan sky.
”Det satt en jultomte här innan”, ropade jag till tanten. ”Vi trodde att det var han som skulle läsa.”
Tanten såg förvånat på mig medan hon satte sig i fåtöljen där tomten hade suttit.
”Tomte?” skrek hon. ”Nej, här finns ingen …”
Resten av meningen drunknade i vrålet. Det värsta oväsendet dog ner medan tanten reste sig igen och undersökte något som hon hade hittat i fåtöljen.
”Här ligger en lapp”, sa hon. ”Till Peter, står det. Vem är Peter?”
Tanten viftade med lappen och såg sig närsynt omkring.
”Har vi någon Peter här?”
Medan jag räckte upp handen kände jag hur den sista gnuttan julstämning sakta lämnade tårna.
Tuschbokstäverna på det ihopvikta pappret var exakt likadana som de som hade funnits på papperspåsen med de halshuggna pepparkaksgubbarna.