TREDJE DECEMBER

HEMBAKTA TEORIER

Det var söndag kväll, och utanför fönstren mot Kyrkogatan låg träden i Lundagårdsparken inbäddade i ett mjukt dis . Kriminalkommissarie Olle Jacobsson och hans fru Maj har förmodligen en av Lunds mysigaste lägenheter. Det kan till och med bli julstämning i den när det inte är jul!
”Ja, det var ju en sabla soppa, det här”, sa Olle i mungipan. ”Vi har inte ett enda spår efter den här Tomten.”
Olle halvlåg i sin bekväma fåtölj och såg på Petra, Lucy och mig där vi satt uppradade i soffan framför honom.
”Men pepparkaksgubbarna, då?” sa Petra. ”Kan inte labbet ta reda på var de kommer ifrån?”
Den otända pipan som Olle höll mellan tänderna stack upp över fåtöljens armstöd som ett bakvänt periskop.
”Hembakta”, muttrade han. ”Omöjliga att spåra.”
Jag hade inte väntat mig något annat. Den som hade lämnat påsen med pepparkakor vid vår dörr var uppenbarligen ett kriminellt geni. Och ett kriminellt geni begår inte nybörjarfel som att köpa sina pepparkaksgubbar på första bästa kondis.
”Nej, mina vänner”, sa Olle. ”Vi får ta till uteslutningsmetoden.”
Lucy suckade.
”Menar du att vi måste gå igenom varenda liten skurk vi någonsin har satt bakom galler?” sa hon. ”Tänk om vi glömmer någon!”
Olle tog pipan ur munnen och knölade ner den i kavajfickan. Sedan grävde han i innerfickan och fick fram anteckningsblock och penna.
”Vi börjar med de värsta”, sa han. ”Vem kan vara så sur på er att han vill hämnas?”
Vi funderade alla tre.
”Tja, jag tänker på fallet med Rulle Ståhlbeck” sa Lucy. ”Där blev ju skurkarna av med flera tusen miljoner.”
Olle nickade och skrev ett namn i sitt anteckningsblock.
”Tusentals miljoner”, sa han. ”Det kunde ju driva vem som helst att börja baka pepparkaksgubbar.”
”Eller juveltjuven som vi snuvade på Mörkaforsugglan”, sa jag. ”Det var
nog inte heller så populärt.”
”Förmodligen inte”, skrockade Olle. ”Men ingen av dem verkade vara den pyssliga typen, vill jag minnas?”
Petra funderade.
”Tomten har förmodligen tillgång till en ugn”, sa hon. ”Så de som sitter i fängelse kan vi åtminstone räkna bort.”
Olle höjde ett varnande pekfinger.
”Sakta i backarna, Petra”, sa han. ”De jobbar kanske i fängelseköket.”
Petra började protestera, men hon insåg att Olle hade rätt och tystnade.
Jag såg ut genom fönstret.
Det såg inte ut att bli någon vidare jul.
Tre dagar hade redan gått sedan vi fick varningen, och vi hade fortfarande inte en aning om var vi skulle börja leta.
Här hade man gått och laddat upp ända sedan sommarlovet, och så kom någon sabla kakbakande fängelsetomte och sabbade hela julstämningen.
Och utanför fönstret var det tio grader varmt och dimmigt i Lundagård, tre dagar in i december.