ANDRA DECEMBER

STINA BLENN FÅR GRAN LÄNSAD?

Tjugofyra timmar senare satt vi fortfarande och stirrade på raden av pepparkaksgubbar utan att begripa ett dyft.
Eller, om man ska vara ärlig, så satt vi och stirrade på dem igen. Vi hade suttit med pepparkakschiffret hela föregående kväll, sovit några timmar och varit på badhuset med Juliet och Tim också.
Men begrep ett dyft gjorde vi fortfarande inte.
”Det här då?” sa Lucy och ordnade om pepparkaksgubbarna för åtthundranittiofjärde gången den dagen.
Jag stirrade på kakorna, och sedan på Lucy.
”Stina Blenn får gran länsad?” sa jag. ”Vad betyder det?”
Lucy grymtade otåligt.
”Men fattar du inte?” sa hon. ”Någon som heter Stina Blenn kommer att få sin gran länsad på julafton. Och vi måste stoppa det!”
Jag lutade mig tillbaka i stolen.
”Det finns väl ingen människa som heter Stina Blenn”, sa jag. ”Och förresten ger jag blanka fagerlund i om hon får sin sura gamla gran länsad.”
Petra, som just avslutat ännu ett telefonsamtal med kriminalkommissarie Olle Jacobsson på Lundapolisen, kom tillbaka och lutade sig över min axel.
”Vem tusan är Stina Blenn?” sa hon.
”Exakt, min bäste doktor Watson”, sa Lucy hemlighetsfullt. ”Det är just det som är mysteriet.”
Jag gäspade.
”Ge upp, Lucy”, sa jag. ”Vad sa Olle?”
Petra kliade sig i örat med en kulspetspenna.
”Han håller på att ta fram en lista på alla skurkar som vi har haft att göra med”, sa hon. ”Det blev rätt många.”
”Jo, fast vissa kan man ju stryka direkt”, sa jag. ”Eftersom det visade sig att de inte var några skurkar.”
Petra såg på mig.
”Som vem då?”
Jag ryckte på axlarna.
”Som tandläkare Hedvall, till exempel. Han hamnade ju inte ens i fängelse.”
Lucy gjorde ett pruttljud och såg sur ut. Mysteriet med gömstället och Sveriges farligaste man, där vi stötte på vår granne Sixten Hedvall för första gången, var det enda där hon inte varit med från början.
”Kanske inte just Hedvall”, sa Petra. ”Men det fanns ju andra skumma typer inblandade.”
”För att inte tala om historien med gengångaren”, sa Lucy. ”Usch, där fullkomligt kryllade det ju av dem!”
”Eller när vi räddade Rulle Ståhlbeck från att bli av med hela sitt arv”, sa Petra. ”Då var det också skummisar i varenda vrå.”
Jag suckade.
Skurkarna vi mött sedan vi flyttade till Lund var faktiskt för många att hålla i huvudet. Vem som helst kunde egentligen vara Tomten. Jag bestämde mig för att gå igenom mina anteckningsböcker där jag skriver ner våra fall så fort jag fick tid.
Kanske kunde det ge några ledtrådar.
”Jag sätter femtio öre på att Tomten var med i fallet med Midnattsstjärnan”, sa Lucy. ”Där kryllade det ju av tomtar.
”Behåll din gamla femtioöring och sluta gissa”, sa Petra. ”Vi måste gå igenom alltihop ordentligt.”
Medan Petra och Lucy började skriva ner en lista på alla äventyr vi varit med om flyttade jag om pepparkaksgubbarna för åttahundranittiofemte gången.
Jag borde kunna knäcka det. Om det är någonting jag är bra på så är det chiffer. Och Trivial Pursuit, förstås.
Att en av gubbarna hade ett frågetecken spritsat på magen borde betyda att meningen var en fråga. Men alla de andra bokstäverna, då?
”Juveltjuven på Mörkafors slott, förstås”, sa Petra och skrev så pennan glödde.
”Glöm inte Skatan”, sa Lucy. ”Det var inte så långt före jul, det heller.”
Petra skakade på huvudet.
”Nej, om det hade med Skatan att göra skulle vi fått halloween-pumpor istället för pepparkakor.”
Lucy himlade med ögonen.
”Hallå?” sa hon. ”Hur sjutton ska man få ner tjugofyra halloween-pumpor i en liten papperspåse? Dessutom fäster inte kristyr på grönsaker.”
Jag försökte strunta i dem och koncentrera mig på chiffret.
En fråga borde ju börja med ett frågeord. HUR, kanske, eller VAR eller VEM. Det funkade inte. FANNS, då? Jo, det gick bättre.
”Jag tror mer på det där spökskeppet utanför Vitemölle”, sa Petra. ”Det var baske mig inga roliga typer.”
Så snart jag fått ihop FANNS började det lossna. DET borde ju vara med någonstans. NÅGON också, fast jag kunde inte hitta bokstaven O. NÅGRA, då? Jepp, där satt den!
”Sedan har vi förstås mysteriet i Stockholm”, sa Lucy. ”När vi räddade tavlan Tvillingarna tillsammans med Minoo.”
Petra gjorde en grimas.
”Påminn mig inte om din snorkiga kusin”, sa hon. ”Eller den där hålan Stockholm.”
”Minoo är inte alls snorkig”, sa Lucy. ”Dessutom bor hon faktiskt på Rosengård i Malmö nu. Jag var inne och hälsade på dem förra veckan.”
Jag stängde av deras pladder och försökte koncentrera mig.
Efter FANNS DET NÅGRA körde jag fast. BLINSAR verkade passa, men vad sjutton var det för ord? NARNIA, kanske? Nej, nu fick jag skärpa mig.
”Har vi glömt någon?” sa Petra. ”I en del mysterier fanns det ju fler än en skurk.”
Lucy nickade.
”Sitter alla i fängelse fortfarande?”
”Förmodligen”, sa Petra. ”Olle håller på att undersöka det.”
Det kanske inte var FANNS. Kunde det vara FINNAS DET NÅGRA? Nej, man börjar inte en fråga så. Men man kan mycket väl börja med FINNS DET NÅGRA …
Medan Petra och Lucy babblade på ordnade jag snabbt om pepparkaksgubbarna. För säkerhets skull testade jag ett par alternativ till, men jag var ganska säker på min sak.
Jag reste mig och ställde mig bredvid köksbordet.
”Jag har löst chiffret”, sa jag.
Petra såg skeptisk ut.
”Du tror det, ja”, sa hon. ”Det har Lucy trott sedan igår.”
”Kolla själva.”
Petra och Lucy kom runt bordet så de kunde läsa bokstäverna från mitt håll. De sa ingenting på en lång stund. Så harklade Lucy sig.
”Det är nog rätt, Petra”, sa hon kvävt.
Petra svarade inte. Hon stod bara och stirrade på meningen som bildats  av bokstäverna på pepparkaksgubbarnas magar.
FINNS DET NÅGRA SNÄLLA BARN? stod det.