huvud

FÖRSTA DECEMBER

DE TJUGOFYRA PEPPARKAKSGUBBARNA

Det var Lucy som såg den vita papperspåsen först. Den hängde över handtaget på köksdörren när vi kom hem efter skolan den första dagen i december.
”Kolla, Peter!” sa hon. ”Du har redan fått julklappar!”
Jag tittade på påsen. Det stod faktiskt PETER skrivet med röd tuschpenna på den.
Min tvillingsyster Petra trängde sig förbi mig och lyfte av påsen från dörrhandtaget.
”Fet risk”, sa hon och vände på den. ”Det är ju till oss allihop, fattar du väl.”
Hon hade rätt. De röda tuschbokstäverna fortsatte på baksidan, och när man såg allt stod det PETER, PETRA OCH LUCY.
”Det måste vara från Lili”, sa jag. ”Hon börjar alltid köpa julklappar i oktober.”
Vår låtsasmoster Lili har ofta köpt åtminstone några julklappar redan på skyltsöndagen, och ibland ligger hon ett helt år före. Jag önskar jag kunde säga detsamma.
”En julklapp som luktar pepparkakor”, sa Lucy och stack ner näsan i påsen. ”Lås upp dörren någon gång, Petra!”

Köket var tomt, och det händer inte så ofta i en familj på åtta personer. Både mamma och pappa jobbar hemma, så de är nästan alltid i köket när vi kommer hem. Och om inte de eller vår storasyster Rebecka sitter och fikar vid köksbordet, brukar vår lillasyster Juliet och hennes kompis Tim ha ockuperat det för något av sina otaliga mellanmål. Dessutom kan man slå sig i backen på att vår yngste storebror Ricky och hans flickvän Emma sabbar resten av tiden genom att envisas med att dricka te stup i kvarten.
Det är egentligen bara vår äldste storebror Max som brukar ha vett att lämna köksbordet ifred åt oss. Men, det är klart, Max har ju ett eget köksbord hemma i sin lägenhet i New York.
”Om ni dukar fram pepparkakorna så fixar jag varm choklad”, sa Lucy och började rota fram mjölk och oboy. ”Snabba er!”
Ibland glömmer jag bort att Lucy egentligen inte bor hos oss. Hon är där nästan varje dag, och nu fick hon tydligen till och med sina julklappar skickade till vår lägenhet.
Jag satte fram assietter och ett fat att lägga upp kakorna på, men Petra tvekade.
”Tror ni verkligen att påsen är från Lili?” sa hon. ”Tänk om vi inte ska öppna den förrän på julafton?”
Lucy sneglade på henne över axeln.
”Står det att vi inte får öppna den?”
Petra skakade på huvudet.
”Det står ingenting”, sa hon. ”Förutom våra namn.”
”Då får vi öppna den när vi vill”, sa Lucy. ”Det står i lagen.”
Varken Petra eller jag visste exakt i vilken lag det kunde stå något sådant, men det lät bra. Medan Lucy och jag satte fram muggar började Petra lägga upp kakorna på fatet.
”Men, hallå!” sa hon. ”De är ju trasiga!”
Hon höll upp en huvudlös pepparkaksgubbe med ett stort D i vit kristyr på magen.
”Äh, de smakar ju likadant ändå”, sa Lucy. ”Huvudet ligger säkert i botten.”
Lucy har en viss förmåga att bränna allt hon lagar – till och med mjölk – så jag höll ett öga på kastrullen på spisen. När den började koka skyndade jag mig att lyfta av den.
”Jag är inte så säker på att kakorna är från Lili”, sa Petra bakom mig. ”De ser nästan lite läskiga ut.”
Jag rörde ner oboy i den skummande mjölken och skrattade. För det mesta är Petra modigare än både mig och Lucy, men när hon någon gång blir rädd är hon jättefeg. Hon blir alltid rädd för löjliga grejer, som clowner och tomtar. Och kakor, tydligen.
”Ge dig, Petra”, sa jag. ”Hur kan pepparkaksgubbar vara läskiga?”
Petra grymtade till.
”Tja, att de är halshuggna är ju en bra början”, sa hon.
Både jag och Lucy stannade upp och vände oss om.
Petra hade lagt upp pepparkaksgubbarna i en lång rad på bordet. Jag räknade till tjugofyra stycken. Alla gubbarna hade en bokstav i kristyr på magen.
Och alla var halshuggna.
”Men …” sa Lucy. ”Är du säker på att huvudena inte ligger i påsen?”
Petra skakade på huvudet.
”Helt säker”, sa hon och höll upp en papperslapp. ”Det enda som låg i botten var den här.”
Hon vecklade upp lappen och läste:

Ni gav mig en present som varar i många år.
Nu är det min tur att betala tillbaka.
Ät en kaka om dagen medan ni väntar, skitungar.

Tomten

Lucy rös till. Både hon och Petra hade bleknat betänkligt, och förmodligen hade jag själv samma färg. Jag kände mig åtminstone vit som ett påslakan.
”Skitungar”, sa Lucy fundersamt. ”Det låter inte riktigt som Lili.”
Petra fnös.
”Klart det inte är”, sa hon. ”Det är ju någon som vill hämnas, fattar du väl.
”Äh”, sa Lucy. ”Vem skulle vilja hämnas på oss?”
”Tja …” sa Petra. ”Kanske någon av de typ arton miljarder skurkar som vi har hjälpt till att sätta i fängelse?”
Lucy blev om möjligt ännu blekare.
”Ojsan”, sa hon tyst. ”Det tänkte jag inte på.”
Jag hade stått tyst och tittat på de tjugofyra halshuggna pepparkaksgubbarna. De såg hotfulla ut där de låg, och jag hade inga problem att tro på Petras teori. Det här var inte den sortens kakor som någon skickar för att vara snäll.
Det här var hämndkakor.
Plötsligt såg jag något annat.
”Kolla på bokstäverna på deras magar!” sa jag. ”Det är ett chiffer!”