TJUGOTREDJE DECEMBER

En dag kvar!
I vår familj fungerar de orden som en alarmsignal på en brandstation. Alla blir som tokiga när de plötsligt inser att det är sista chansen att fixa det de ska inför julafton.
Den enda det inte biter på är mamma. Hon tittar bara förvånat upp från sin deckare och säger:
"Vadå, one day left? Christmas isn't until i övermorgon!"
För mamma kommer julen alltid att vara den tjugofemte, som det är i USA.
Men för oss andra blir det panik.
Ricky hade lovat att köpa julgran för flera dagar sedan, och naturligtvis hade han glömt det. När Emma påminde honom på fredageftermiddagen höll han på att börja böla.
"Vad ska vi göra?" kved han. "Hur ska vi hitta en gran så här dags?"
Emma räckte honom hans jacka.
"Det finns kvar", sa hon. "Jag såg flera stycken på Esplanaden."
Medan Ricky och Emma gick för att leta gran följde Juliet och jag med pappa för att hämta våra julklappar. Vi får ganska mycket julklappar med posten, eftersom så många av våra släktingar bor utomlands. Den här julen hade pappa en hel bunt uthämtningningsavier i handen när vi stegade in i livsmedelsbutiken där vi hämtar vår post.
Ronny, butiksförståndaren, såg helt färdig ut.
"God jul, Ronny", sa pappa. "Är det stressigt?"
Ronny stirrade på honom med rödkantade ögon.
"Stressigt?" sa han. "Nej, stressigt var det för en vecka sedan. Nu är det totalt vansinnigt!"
Pappa la fram bunten med avier på disken.
"Nu blir du åtminstone av med nästan tjugofem paket", sa han.
Ronny sneglade dystert på bunten.
"Tjugofem", muttrade han. "En kiss i Nilen ..."
Jag förstod vad han menade. Ronny lämnade dörren till lagret öppen medan han sprang fram och tillbaka och hämtade våra presenter. I vanliga fall brukar man kunna se väggarna bakom hyllorna, men nu såg man bara paket, paket och mer paket. Man brukar kunna se golvet ganska bra också, men det fick man mest gissa sig till nu.
Vi hade tagit med oss ett par stora säckar och Juliet hade dessutom hämtat upp sin gamla skrinda från källaren. Det ryms ganska många julklappar i en skrinda. Vi fyllde den och säckarna så mycket det gick och jag sneglade på adresslapparna medan vi packade. De flesta paketen var från Granma och Grampa Capra, vår mormor och morfar i New York, och en del var från våra mostrar Connie och Debbie. Rebecka hade fått ett pyttelitet paket från sin bästa vän Judith - det bådade gott att paketet var litet, för Judiths familj äger en av de finaste juvelerarbutikerna på Manhattan. Juliet hade fått ett mjukt paket från Mrs Cooper, hennes gamla dagisfröken. Det får hon varje jul och det är alltid en halsduk eller något som Mrs Cooper har stickat.
"Ingenting från Max?" sa jag besviket.
Pappa såg bekymrad ut.
"Nä, det ser inte så ut", sa han. "Om han inte fick iväg dem i tid kommer de nog efter helgerna, tyvärr."
Jag var mer besviken än jag ville visa. Inte för att jag inte kan vänta ett par dagar på en julklapp, men om det inte fanns några paket från Max under granen skulle man verkligen tänka på att han inte var där.
"Det här kanske kan pigga upp dig lite", sa pappa och räckte mig ett stort platt kuvert. "Det får du tydligen öppna medsamma."
Jag läste på kuvertet. Pappa hade rätt. "Får öppnas före julafton", stod det med morfars handstil.
I kuvertet låg ett julkort från Granma och Grampa till Petra och mig.

Dearest Peter and Petra,
Vi blev så stolta när er vän, kommissarie Jacobsson
bad oss skicka ett kort till er. Det är roligt att kunna
hjälpa er med era mysterier. Leah har skickat en hel
mapp med urklipp och Max kommer hit och hjälper
oss att förstå svenskan. Men ni måste lova att vara
försiktiga! Personer som begår brott brukar inte dra
sig för att skada andra. Fråga bara Leah om hur
hemska skurkarna i The Westies kunde vara när hon
växte upp. Nåja, ta vara på er och hoppas att vårt
bidrag till ert chiffer hjälper.

- J -
Många kramar från er Granma och Grampa

Jag hade inte anteckningsboken med mig, så jag fick vänta med att skriva in bokstaven tills vi kom hem. Förresten hade jag nog inte klarat det i alla fall, för man behövde verkligen alla armar man hade för att kånka hem våra jättesäckar.
I porten mötte vi Ricky som bar på en stor, jättefin gran.
"Det var den sista han hade och vi fick den för hundra spänn!" sa Ricky. "Inte illa, va?"
Pappa såg på granen.
"Wow, jag hade nog gissat på tvåhundrafemtio", sa han.
Ricky skrattade.
"Från början kostade den trehundra", sa han. "Och den var nästan fyra meter hög!"
Tydligen hade Emma använt sin nästan kusliga övertalningsförmåga på den stackars granförsäljaren. Först hade hon sagt att hon ville ha den stora granen, och medan försäljaren slog in den så låtsades hon bli osäker på om den skulle få plats. Försäljaren erbjöd sig att kapa den en dryg halvmeter och Emma sa ja.
"Fast det borde ju blivit dyrare", sa pappa. "Tog han inget för att kapa den?"
"Han försökte", sa Ricky. "Men Emma sa att en gran borde bli billigare ju kortare den är, och gubben blev så överumplad att han höll med!"
Pappa skrattade också och höll fram handen. Ricky tittade oförstående på honom.
"Växeln", sa pappa. "Du fick tvåhundra, granen kostade bara hälften."
"Vi köpte pizza för dem", sa Ricky. "Emma är och hämtar dem nu."
Pappa suckade.
"Jag visste att det lät för bra för att vara sant", sa pappa. "Nåja, i ett par korta sekunder hade jag i alla fall tjänat en hundring."
"Det har du väl fortfarande", stönade Ricky och baxade in granen i hissen. "Du fick ju en trehundrakronors-gran för bara två hundra. Det är väl kanon?"
Pappa fnös.
"Sådär", muttrade han och började kånka upp paketsäckarna för trapporna.