TJUGOANDRA DECEMBER

Lucy var sur för det där med Tinas kort på avslutningen i nästan ett dygn.
"Men sluta löjla dig nu, Lucy", sa jag när vi träffades på stan för att köpa de sista julklapparna. "Varför är du så sur?"
"Jag är inte det minsta sur", sa Lucy surt. "Varför tror du det?"
"Nä, inte vet jag", sa jag. "Det är väl mest småsaker. Som att du skriker när jag kramar dig och glor på mig som om jag var ett äckligt monster från yttre rymden."
Lucy fnös.
"Det gör jag inte alls" sa hon. "Men du kanske hellre vill gå och handla julklappar med Tina Sjöberg?"
Jag svarade inte. Det är ingen idé att prata med Lucy när hon är på det humöret.
Vi gick omkring på stan bland alla julklappsshoppare, och i vanliga fall hade jag varit proppfull med julstämning. Men ingenting känns kul när jag och Lucy bråkar, det bara är så.
Till slut hade vi åtminstone lyckats köpa nästan alla julklappar som saknades och jag föreslog att vi skulle gå och dricka varm choklad någonstans. Lucy var inte direkt entusiastisk, men hon protesterade inte heller.
Vi hittade ett tråkigt litet fik uppe vid Universitetet och trängde in oss vid ett trist bord i det mörkaste hörnet. Stolarna var obekväma, luften för varm och chokladen för kall. Jag hade redan bestämt mig för att gå hem och lyssna på skivor tills Lucy hade surat färdigt när hennes mobil blippade till.
"SMS från Petra", mumlade hon och klickade upp meddelandet. "Hon undrar var vi är."
Vid ett trist bord i det mörkaste hörnet på ett tråkigt litet fik och dricker kall varm choklad, tänkte jag. Men jag satt tyst medan Lucy skrev ett SMS tillbaka, och sedan satt vi tysta båda två.
Petra kan inte ha varit så långt borta när hon SMS:ade, för hon stod och flåsade bredvid vårt bord efter bara någon minut.
"Hallå surpuppor!" sa hon. "Vad är det med er nu då?"
"Inget", sa Lucy och jag i kör, precis som jag och Petra brukar göra.
"Right", sa Petra och himlade med ögonen. "Men kolla in det här!"
Hon räckte ett färgglatt vykort till Lucy. Jag försökte luta mig fram för att se, men Lucy höll in kortet mot kroppen och läste det med huvudet nerböjt.
"Från Staffan!" sa hon, och lät lite glad för första gången den dagen.
"Vilken Staffan?" sa jag. "Bengtsson?"
Petra drog till sig en stol från bordet bredvid och satte sig intill Lucy.
"Ja, så klart", sa hon. "Han är på skidsemester."
Det hade jag redan gissat av all snö och blå himmel på kortets framsida. Staffan Bengtsson åker skidor på nästan alla sina semestrar, till och med på våren. Jag kände mig lite törstig efter chokladen, som var alldeles för söt också, och reste mig för att gå fram till disken för att köpa en Ramlösa.
"Vad skriver han då?" sa jag. "Är det någon som vill ha något, förresten?"
Lucy såg upp och synade mig avmätt.
"Te", sa hon.
"Te?" sa jag. "Vilken smak?"
Både Petra och Lucy stirrade på mig som om jag hade blivit tokig.
"Vadå, vilken smak?" sa Petra. "Te smakar väl inget!"
Jag funderade på detta ett par sekunder och beslöt mig för att strunta i det.
"Vill du ha mjölk i?" sa jag till Lucy, utan att se på Petra.
"I vad?" sa Lucy.
"Tja, i en kopp, till exempel."
Lucy såg förvirrad ut.
"Varför skulle jag vilja det?" sa hon.
Jag suckade och gick fram till disken. När jag hade köat i nästan fem minuter fick jag äntligen en nästan djupfryst flaska vatten och en fickljummen kopp te, utan mjölk.
"Får jag läsa kortet nu?" sa jag och ställde ner koppen framför Lucy.
Petra ryckte åt sig det och stoppade det i innerfickan.
"Tänk för att du inte får det!" sa hon. "Det är bara till mig och Lucy."
Jag tog en klunk av vattnet. Det var så kallt att det värkte ända upp i skallbenet.
"Som om", sa jag. "Varför skulle Staffan skicka ett kort bara till er?"
Lucy fnös.
"Varför gav Tina ett kort bara till dig?"
Hur jag än förklarade att det inte hade varit något konstigt med det, att kortet varit till oss allihop och att det dessutom inte varit mitt fel, så surade Lucy. Petra hängde på förstås.
"Nu får du se hur det känns att inte få något kort, din sabla tjejtjusare", sa hon.
"Men tänk om det finns en bokstav på det då?" sa jag. "Ska jag inte få veta den heller?"
Lucy såg förvånad ut.
"Te", sa hon. "Det sa jag ju."
Jag sköt koppen närmare henne.
"Här har du", sa jag. "Kan du berätta nu?"
Då plötsligt hände det som jag nästan hade slutat hoppas på.
Lucy skrattade.
I början var det bara ett tyst fnissande, men så råkade hon se på Petra och då var det kört. Petra och Lucy kan dra igång varandra i fullkomliga skrattorgier och förr blev de alltid utkörda från minst en lektion i veckan. Nu för tiden får de sitta i var sitt hörn av klassrummet, så långt ifrån varandra de kan komma, men om de får chansen är de värre än någonsin. På bara några ögonblick gapskrattade båda två så mycket att de knappt fick luft.
"Vadå?" sa jag vilset. "Vad är det?"
"Ha-han tro-ho-hodde ..." flämtade Petra och exploderade i ett nytt skrattanfall, halvvägs under bordet.
De kunde inte prata på säkert en halv minut och jag satt mest och smuttade på mitt vatten och väntade på att de skulle bli normala igen.
Lucy repade sig först. Hon torkade tårarna med ett hörn av halsduken och snöt sig i en gammal bussbiljett.
"Ojojoj", flämtade hon. "Lille gubben, du är för rolig."
För första gången den dagen såg hon på mig som om jag var Peter och inte ett monster från rymden. Jag kände en varm känsla pirra i magen och kunde inte låta bli att le.
"Vadå?" sa jag igen. "Vad har jag gjort?"
Lucy klappade mig på kinden.
"Inget", sa hon och log igen. "Köpt te, bara."