TJUGONDE DECEMBER

Tisdagen var vår sista riktiga skoldag för året. Riktigt och riktig, förresten. Det blev mest trams och läxförhöret vi skulle ha på Mathiassons svensklektion byttes ut mot högläsning ur Ture Sventon i Stockholm. En del i klassen suckade, som för att visa att de är på tok för gamla för att lyssna på en barnbok, men jag tycker det är jättemysigt. Man sitter där vid bänken med sitt adventsljus tänt och bara lyssnar. Och innerst inne tror jag nog att alla tycker att Ture Sventon är roligare än läxförhör.
På lunchen var det risgrynsgröt med saftsås till efterrätt och Lucy lyckades snika till sig tre portioner. Mattanterna är lite generösare mot Lucy eftersom de vet att hon alltid äter upp.
"O, fy för den lede lille tomtenissen", stönade Lucy när den tredje tallriken var tom. "Om jag äter ett risgryn till så exploderar jag!"
Själv hade jag bara ätit en enda portion och kände mig behagligt mätt.
"Gör inte det då", sa jag och drack upp min mjölk. "Ska vi gå till biblan?"
Lucy hasade ner på stolen och gjorde en grimas.
"Kan inte", sa hon. "Jag är för mätt för att röra mig."
"När kan du, då?"
Lucy kände på sin mage och stönade igen.
"Vet inte", sa hon. "Vänta och se."
Det där händer rätt ofta. Jag hade gärna ätit upp fort och tillbringat största delen av lunchrasten på skolbiblioteket, men jag brukar vänta på Lucy. Det är ju trots allt roligare att vara med Lucy, även om det är i matsalen.
"Nu fattas det bara fem bokstäver i Olles meddelande", sa jag, mest för att få igång samtalet.
Lucy nickade och klämde försiktigt på sin mage.
"Kan du gissa det ännu?"
Jag tog upp anteckningsboken ur bakfickan, öppnade den och la den framför Lucy.
"Inte en chans. Sedan dumme-Danhed började kasta om bokstäverna är det omöjligt att se vad det ska bli."
Lucy tittade på bokstäverna en stund.
"Jag förstår vad du menar", sa hon. "Det är väl bara att vänta till julafton, när vi har fått alla."
Jag nickade och slog ihop anteckningsboken.
"Har ni fått något kort idag?" frågade Lucy och pillade på ett risgryn som hade fastnat på tallrikskanten. "Jag menar, alla bokstäver gör det ju lättare att gissa."
"Nej, jag kollade posten innan jag gick hemifrån", sa jag. "Men en del av korten har ju kommit på de mest underliga sätt."
"Som det från Lili", sa Lucy och fnissade.
Jag kunde hålla mig för skratt. Jag hade fortfarande träningsvärk sedan vi jagade moster Lili genom halva Skrylle.
"Till exempel", sa jag. "Men de har kommit med expressbud, folk har lämnat dem personligen, ibland har de kommit med post, fast till någon annan och ..."
Lucy spratt till och satte sig käpprak i stolen.
"Vad är det?" sa jag. "Behöver du kräkas?"
"Kräkas?" sa Lucy förvånat. "Nej, jag kom bara på att jag faktiskt fick ett kort imorse!"
Jag stirrade på henne.
"Vadå för kort?" sa jag. "Från vem?"
"Pappa", sa Lucy och började gräva i fickorna. "Jag har inte hunnit läsa det än. Jag tog det precis när jag gick ut genom dörren och sedan glömde jag bort det helt."
"Men för tusan gubbar, Lucy!" sa jag. "Läs det! Nu, medsamma!"
Lucy hittade kortet i fickan på sin munkjacka och höll upp det.
"Tintin", sa jag. "Det verkar ju lovande. Vad skriver han?"
Lucy harklade sig och började läsa:
"Ma chère petite princesse, je t'écris pour te souhaiter un Joyeux Noël..." började hon.
"Amen, hallå?" sa jag. "Kan du ta det på ett språk som man begriper?"
Lucy ryckte på axlarna.
"Okej då, din sabla barbar", sa hon. "Jag läser det på svenska."

Min kära lilla prinsessa,

Jag skriver till dig för att önska dig en God Jul.
Vancouver är pyntat och fejat och lyser som en
jättelik julgran. Jag jobbar mycket och sitter ofta
sent på kontoret, men jag njuter av promenaden
hem genom stan. Då är gatorna nästan tysta och
tomma och ibland har det fallit snö. Jag går där,
mitt i gatan, och tittar i skyltfönstren efter pre-
senter till dig. Häromnatten tog jag en längre tur
och kom förbi den lilla restaurangen i Chinatown
där vi åt när du fyllde sju år ...

Lucy tystnade och böjde ner huvudet.
"Lucy?" sa jag. "Vad är det?"
Lucy snörvlade till.
"Inget", sa hon grötigt.
En tår ploppade ner på kortet, rakt på hennes namn i adressfältet. Hon försökte torka bort den med tummen, men det smetade bara ut bläcket ännu mer.
Jag reste mig och gick runt bordet.
"Du", sa jag och satte mig bredvid henne. "Inte vara ledsen. Du ska ju hälsa på Remy på sportlovet, eller hur?"
Lucy nickade, men jag såg att hon grät på riktigt nu.
"Han låter så ensam", viskade hon. "Vad tusan skulle mamma bli kär i Gubben för? Annars hade ju pappa kunnat bo här jämt."
Jag svarade inte. Det fanns liksom ingenting att säga. Jag klappade henne över håret istället och hoppades att det skulle hjälpa.
Efter en stund slutade Lucy gråta och torkade tårarna.
"Kolla", sa hon. "Han har skickat en bokstav."

Hon pekade på ett lite skevt Ä med några franska ord framför, längst ner på sidan. Det syntes att Remy inte var van att skriva svenska bokstäver, för prickarna ovanför såg konstiga ut.
"Okej", sa jag. "Vad bra. Jag skriver in det."
Matsalen höll på att stänga och vi var nästan de enda som satt kvar. Medan jag skrev in Remys Ä reste sig de sista och gick ut, och vi var ensamma kvar. En av de snällaste mattanterna, Anna-Greta, kom gående mot vårt bord och jag hade redan öppnat munnen för att säga att vi skulle gå när hon ropade till Lucy:
"Vi har en portion gröt kvar, Lucy", sa hon. "Vill du ha den?"
Lucy snöt sig i en servett och funderade. Så log hon lite, en blek variant av sitt vanliga leende som jag tycker så mycket om.
"Okej då", sa hon och knäppte upp knappen i byxorna. "Det vore ju synd att slänga den."