NITTONDE DECEMBER

Måndagens kort fick vi faktiskt redan på söndagkvällen, när vi julpysslade hemma hos Lili. Hela vår familj var där, och Olle Jacobssons fru Maj, som är Lilis bästa vän. Sedan var det Lili själv, förstås, och en man som heter Willy Ekström. Pappa, Willy, Maj och Lili kommer från Lund allihop och växte upp här. Jag vet inte om Willy var med, men pappa, Lili och Maj hade åtminstone också en deckarklubb när de var i vår ålder.
"Jaha, ungdomar", sa Willy och sköt in en plåt pepparkakor i ugnen. "Har ni löst några intressanta fall på sistone?"
Petra stod och slickade knäcksmet från en sked vid diskbänken.
"Jovars", sa hon. "En del."
Willy stängde ungsluckan och torkade sig i pannan.
"Den där historien med juveltjuven var ju helt otrolig", sa han. "Var det Rossi han hette?"
Jag hade nästan glömt att pappa hade ringt efter Willy Ekström när kriminalinspektör Danhed ville anhålla Gio. Willy är en av Lunds bästa advokater och hade säkert kunnat få Gio fri, men det visade sig ju att det inte behövdes. Gio löste problemet på sitt eget sätt.
"Gio Rossi", sa Lucy. "Men det var ju inte han som var tjuven."
"Nej, det förstås", sa Willy. "Det där inbrottet här hemma hos Lili, då? Där en skatfjäder var det enda spåret?"
Petra satte in skeden i diskmaskinen.
"Det löste vi också", sa hon. "Eller hur Lili?"
Lili nickade och såg ut genom fönstret där ett par skator hoppade omkring på fågelbordet.
"Det är lustigt", sa hon. "De senaste veckorna har jag blivit påmind om henne nästan varje dag. Och häromdagen fick jag brev från Mantova i Italien."
Petra, Lucy och jag såg på varandra.
"Från Mantova?" sa Lucy. "Var det från ...?"
Lili nickade.
"Jag tror det", sa hon. "Fast jag vet inte säkert, för det stod att det inte fick öppnas förrän den nittonde december."
Pappa kastade en blick på köksalmanackan på väggen, och sedan på sin klocka.
"Om två och en halv timma."
Lili skrattade.
"Så länge kokar vi väl inte knäck, hoppas jag", sa hon. "Vi får läsa det imorgon."
Men Lili hade fel. Visserligen var vi färdiga med julstöket redan vid halv-tolvsnåret, men de vuxna blev sittande runt köksbordet och pratade gamla minnen en bra stund till. Vi stannade också och lyssnade. Det är kul att höra om Lund förr i tiden och om allt som Lili, Maj och pappa hittade på.
"Nej, nu får jag pallra mig hemåt", sa Willy Ekström och såg på klockan. "Jisses! Hon är över ett!"
"Då har det blivit den nittonde!" sa Lucy. "Kan du inte öppna brevet, Lili?"
Lili tvekade.
"Tja", sa hon. "Vad säger ni andra?".
"Står det bara den nittonde, inget klockslag, så gäller det från midnatt", sa pappa och gäspade. "Eller hur, Willy?"
Willy nickade och reste sig.
"Absolut", sa han. "Lagen är glasklar på den punkten."
"Ja, då så", sa Lili och reste sig hon också.
Julkortet från Mantova var kort och skrivet på ett försiktigt, lite gammaldags språk. Det handlade mest om vardagssaker, som hur vädret var och priser som hade gått upp eller ner. Lili läste det högt och alla lyssnade andäktigt.
"Var det allt?" sa pappa när Lili hade slutat. "Säger hon ingenting om ... om allt som hände?"
"Nej", sa Lili. "Jag kan tänka mig att hon vill lägga det bakom sig. Börja på ny kula. Fast ..."
Hon tystnade och vi väntade.
"Fast vadå?" sa Maj till slut.
Lili ryckte på axlarna.
"Nej, det var bara att det står en ensam bokstav här längst ner", sa hon. "En sådan där som ungarna samlar på. Men inte kan väl Olle ha bett henne att ..."
"Det kan han säkert", sa Maj. "Man vet aldrig vad Olle får för sig. Jag vet att han har pratat med henne på telefon några gånger."
"Jaha", sa Lili och gäspade. "Då är det väl lika bra att ni får den då. Det är ett T."
På vägen hem gick jag igenom alla bokstäver vi hade fått. Det tog rätt lång tid för jag kunde bara läsa i anteckningsboken när vi passerade en gatlykta, och vägen ner från Professorsstaden till stan är ganska mörk. I pauserna mellan lamporna funderade jag på hur det måste vara att börja ett nytt liv efter fyrtio år. Att släppa en massa idéer som har varit det viktigaste i ens liv och försöka skapa sig en ny bild av vem man är och vad som har hänt en.
"Hoppas hon är gladare nu", sa jag när vi gick förbi Zoologiska museet. "Och mindre arg."
Pappa tryckte min hand och såg upp mot de mörka fönstren.
"Det tror jag hon är", sa han. "Det är vi nog allihop."